Aftonbladet – 29 november 1873, sida 2

Till en början må några faktiska uppgifer beriktigas. Handelstidningen föreställer ig, att boktryckare är skyldig att af allt, om tryckes, från upplagan aftaga och utan ;etalning aflemna så mänga exemplar, att ustitiestatsministern, universiteten, riksbilioteket, riksarkivet och vetenskapsakadenien erhålla hvar sitt, således tillsammans 6 xemplar. Sådant var grundlagens bud inill den 14 April 1866, då den ändring af ryckfrihetstörordningen fastställdes, hvari;enom riksarkivet och vetenskapsakademien örlorade sin rätt, hvadan arkivexemplaren iu endast äro 3, utom det exemplar, som skall till justitiestatsministern eller hans ombud aflemnas, och hvilket sistnämnda, såsom oumbärligt för den af grundlagen föreskrifna öfvervakningen af skrifters allmänsörande, väl åtminstone bort undantagas från den stränga fördömelse, Handelstidninsen uttalar öfver tryckfrihetsförordningens ) 1 mom. 11. Likaledes är den uppgiften oriktig, att af kostsammare plancher exemplar behöfver aflemnas blott till riksbiblioteket: detta medgifvande upphäfdes på samma gång, som antalet arkivexemplar inskränktes. Handelstidningen påstår vidare, att justitiestateministern utsträckt grundlagens påbud till en vidare omfattning, än det isig sjelft har, af egen maktfullkomlighet ålagt kopparoch stentryckerier att aflemna arkivsxemplar, och sålunda fogat sn ny olagligbet till — den som grundlagen sjelf redan innehåller. Detta påstående innebär ett alldeles fullständigt misstag. Tolkning af srundlagen i betydelsen af för framtiden szällande förklaring deraf, såsom regeringsformen uttrycker sig, kan, som väl bekaut är, ej ske på annat sätt, än det för grundagsändring föreskrifna. Också ha vi aldrig sport, att någon justitiestatsminister någon sin försökt sig på en dylik tolkning. Men justitiestatsministern (förut hofkansleren)har, såsom också borde vara bekant, af grundlagen sig uppdraget, att vaka öfver skrifters allmängörande, och har, i samband dermed, en viss domsrätt, nemligen i s. k. ordningsmål. Tolka tryckfrihets gruadlagen, i en annan mening nemligen, än den nyss anförda, måste naturligtvis den embetsman, hvilken skall döma enligt samma grundlags föreskrifter, ty derförutan blir iagtillämpningen helt enkelt omöjlig. Nu ha hofkansleren och justitiestatsministern, i och genom de af oss anförda utslagen från 1837 och 1852, ingen annan tolkning förehaft, än den som var det omedelbara vilkoret för afgörelsen af deras pröfning underkastade rättsfrågor: de ha gifvit skäl för sin dom, ingenting annat. Detta utmärkes också med en särdeles påtaglig noggranhet i prejudikatet frän 1852: på uppgifna grunder afgöres det föreliggande fallet så och så, ingenting vidare. Är boktryckaren ej belåten med justitie statsministerns utslag, eger han att besvära sig hos K. M:t i högsta domstolen, såsom ock skedde 1837 med det resultat, att hofkanslersns utslag fastställdes. Allt fal om en af egen maktfullkomligzhet godtyckligt utsträckt tillämpniog af grundlagen är således här vid lag helt och hållet obefo gadt. Handelstidningen ifrågasätter, om äfven af anslag på dörrar — ingång, utgång, till höger 0. 8. v. — hvaraf ofta blott ett par exemplar tryckas, arkivexemplar skola aftagas. H. T. finner väl sådant orimligt, men säger sig veta, att riksbibliotsket äskat exemplar af — sådana dörr-anslag, som nyss nämndes? Nej, H. T. säger icke det, utan byter om diskussionsämne och uppgifver, att riksbiblioteket fordrat arkivexemplar af blad, hvaraf blott ett enda exemplar biifvit tryckt. Ja, hvad bevisar nu detta? Om man undersöker, hvad slags blad anspråket gält, torde det befinnas, att de ej ha något gemensamt med de der anslagen på dörrar och i portgångar, samt att den bjert framhållna orimiigheten endast är — ett logiskt fel i Handelstidniogens räsonnemang. Vi kunna ej alldeles förbigå det oriktiga och, om det vunne praktisk efterföljd, vädliga i Handelstidningens tal om att vederbörande (riksbiblioteket, justitiestatsministern) si stället för att gå hofsamt till väga i en så sjuk sak, söka drifva våldet till ytterlighet. Vederläggas behöfver ej detta tal, endast öfversättas på ett enklare språk. Den sjuka saken är: grundlagens föreskrift, och vederbörandes ytterliga väld är: uppfyllelsen af deras embetspligt. Proudhon varnar någonstädes mot benägenheten att gå på styltor i ett räsonnemang: man kommer då så fasligt lätt att hoppa öfver ett eller flere ied i bevisningen. , Från des faktiska vända vi oss nu till Handelstidningens teori om den sjuka saken. Stadgandet i 3 1 mom. 11 är, enligt H. T., ingenting mer eller mindre än ett öppet våld mot eganderätten och, än värre, det ålägger boktryckaren att föröfva detta våld, att af annan mans, förläggarens, egendom tillgripa en viss del, hvilket ju är upprör rande, helst som det begås af staten och dess myndigheter, som böra värna eganderätten. Vidare föranleder det för boktryc karne krångel och obehag samt äfven andra kostnader, än sjelfva exemplarens värde, Ytterligare förmenas de satackars biblioteken vara mycket beklagausvärda, som nödgas mottaga sådana massor, samt antydes, att en del tryck, såsom priskuranter, kort till begrafoingar m. m., är värdelöst. Såsom den enkla läsningen föreslås, att afskaffa det orättfärdiga lagbudet samt till j fråga var nde verk anslå så stor summa, att de kyona af årstrycket inköpa hvad dem lyster. Missförstånd och öfverdrift, äfven detta!l, Hvad främst angår det starkt afmålade vål-1 det mot eganderätten, förekommer oss färg-l. läggningen något skrikande. Staten har i det allmännas välförstådda intresse stadgat ti es nm vv mhomM ee w Wars, rd MOSSAR OS 8 Fr MAN 4 HH AR VR OD OR ( GD Mm nn SS ; 1 ett vilkor för en närings utöfninog, ett vil-l, kor som, hvad det förut nämnda öfverva-js kandet angår, är oundgängligt, och hvadj den historiska forskningen beträffar af denl1 allra största vigt. Skall ett sädant förfa., rande stämplas som ingrepp i eganderätten, gå frukta vi att bevämningen med lika skäll, kan få en betydlig utsträckning åt andra båll. Tillverkar jag hvitbetssocker, så kom-:; mer staten och tillgriper för sina ända-l; mål en del af min egendom; förhällandet, förändras ej deraf, att staten då tager pen -jt ningar, medan han af boktryckaren uttager, en måttlig tillverkningsskatt in natura. In-!1 för jag tullpligtiga varor från utlandet, sål, 1 i 1 s Å j Å f 1 I 1 atillgriper staten å nyo, för sina ändamål, jen del af min egendom i form af tull. Exem-li plen kunna utar tvifyel mångfaldigas, tills vi komma till den ljufliga slutsatsen att staten just icke gör annat, än stjäla och röfva, I flere andra länder förekommer samma våld mot eganderätten, som H. T. öfverklagar. I Danmark qvarstår, om vi ej äro alltför illa underrättade, den gamla och, efter hvad vi tro, senast genom förordningen af 20 Januari 1832 ordnade skyldigheten för