Aftonbladet – 27 november 1873, sida 3

ihågkomma de honom bär i S:t Ouen, Då vi kommo åter, var det alldeles som om vi hade fallit från skyarne. Ack, det var underligt! Hans far, hans vänner voro döds och jag, — för mig hat denna stad aldrig varit annorlunda än en främmande ort. Jag har inte varit i mitt eget land, nej inte på tjugn år, men ibland tycker jag mig viljase det ännu en gång innan jag dör, om det ej vore orätt för min stackars Maries skull. : Men kanske skulle ett dylikt ombyte vara af gagn för hennes helsa, inföll Cameron ifrigt. Detta är ofta fallet. Rörelse, luft och ombyte, allt detta verkar helsobringande. Skulle ni ej vilja försöka en sådan resa, mademoiselle Marie? Ack, jag skulle med glädje resa, sva rade Marie och sammanknäppte sina magra, hvita händer, men inte till Skottland, monsieur; edra dimwmor och regn skulle snart beröfva mig det svåga lif som jag ännn eger qvar. Jag ville resa till de stora skogarna — de stora slätterna — till det land som ni kallar en vildmark. Och vore vi blott välj der, mamma, skulle du inte längre ha skäl att säga: Stackars MarielOch det är — hvarest? frågade Cameron i det han med förunderligt stark sinnes rörelse och allvar böjde sig fram och blickade in i de klara, feberaktiga ögonen, Cosmo studzade vid vännens blick; den tycktes honom säga; Säg mig blott hvarthän du vill fara, och jag för dig dit genom alla hinder !s Cameron vände sig ifrån madame Roche; med ontsägligt deltagande och ömhet, lät han sin blick hvila på Marie; han skulle i denna stund velat lyfta henne på sina starka armar och bära henne dit hon önskade komma, hvar det ock må varit. Detta var den känsla som fattade den kraftfalle, sjelfständige mannen — en känsla, så ny