Aftonbladet – 27 november 1873, sida 3

hade uppstått, då Cosmo med harm slet sig lös. Skulle han vilja spionera på någon? Han blef ursinnig öfver denna anklagelse och färdig att för alltid afsvärja den vän som kunde bedöma honom så orättvist; hade icke Cameron sjelf, af en oförklarlig nyck, veknat till ett utbrott af diup rörelse, skulle otvifvelaktigt en brytning och skilsmessa egt rum. Också nu kunde Cosmo knappt förlåta honom; han afhöll sig med stolthet från att vidare nalkas fönstret, var kallt högdragen mot sina reskamrater, gick förbi Baptiste utan att ens helsa och ville i sin harm icke ens besöka madame Roche ; men detta anfall af dåligt lynne räckte icke länge och förgick fflkomligt då han en dag säg Oameron i hemlighet, med ovana händer på torget utvälja de vackraste värblommorna och skyggt gifva befallning om att de skulle bäras upp till madame Roche. Cosmos för vånivg växte men lika litet kunde han för. stå grunden härtill, som hvarför högländaren utan skäl tvärt emot sin pupills invändningar, ännu dröjde qvar i Senit Ouen. Sälunda förgick ex vecka — fjorton dagar — och ännu var icke dagen bestämd för afresan. De hade nu blifvit helt hemmastadda i det täcka, lilla, halft fransyska, halft engelska förmaket, der stackars Marie låg på sin soffa och hennes mor satt vid fönstret och arbetade. Madame Roche var alltid vänlig och hade alltid ett Ieende för dem alla. Marie var ibland lifvad, oftare likväl trött och hade små nervösa utbrott af missnöje mot mamma, dem denna med stor ömhet fördrog. Ibland fann Cosmo den unga, intressanta patienten väl mycket kinkig och nyckfull, der hon låg tillbakalutad med halft slutna ögon och utan att bry sig om någon menniska. Stackars Marie led: icke blott af svag helsa — hon