Aftonbladet – 24 november 1873, sida 2

FS TIGER GRS GEA MAR Re ARG re et till och med, att erkebiskopen i Neapel l Riarco Sforga, hade de största utsigter, och nan tvistade om, huruvida han kunde räk-j. as för tillräckligt liberal och italienskt na l ionel för stt man kunde vänta, att han kuile gå in på en förlikning med italienka regeringen, eller om han icke i likhet ned de fleste andre prelater lät jesuiternej nverka på sig, och om han icke i sjelfva! erket övskade en bourbonsk restauration. Vid andra tillfällen talades det om, att kar-1 inalerne ämnade afvika från den i århun: raden följda regeln att välja en italienare, ftast en romersk adelsman, till påfve, och tt de uu ämnade välja en utländing, för tt häfda påfvedömets universella karakter, ch för avt få en man, som icke kunde anagas skola till följd af någon nationel förärlek vara välvilligt stämd mot konunga iket Italien. Såsom den utvalde nämndes ardinal Rauscher i Wien, som dock på det 1ela taget är en mycket moderat man och nappast kunde antogas skola blifva allde es omedgörlig i fråga om en förlikning. Som det icke var sannolikt, att kardinaloliegiet i dess nuvarande sammansättning skulle välja en utländing — ty bland 43 nedlemmar räknar. det endast 11 utländin sar. (4 fransmän, 3 spaniorer, 3 tyskar ch 1 irländare), mot 32 italienare — ette det, att påfven skulle utnämna lere nye kardinaler och dervid företrädesris utse utländingar. Vidare berättade ryk et, avt påfven i kraft atsin ofelbarhet, mer strid mot alla kanoniska föreskrifter, på gen hand ämnade välja sin efterträdare, ch att bullan härom redan var skrifven, nen skulle öppnas först efter hans död, och len lycklige sades då vara Catorino, som var orefekt för det vatikanska conciliet och så edes en af de förnämste befrämjarne af den ya dogmen och det med densamma i samvand stäende ordnandet af biskoparnes för hållande till påfven, d v. s. deras fullstän liga beroende af: det päftliga enväldet. undra sidan har det uppgifvits, att påfren cke vill utnämna nya kardinaler förr än leras antal nedgått under trettio, och att han icke umgås med tänken att sjelf utse sin efterträdare vill man sluta till af ett yttrande, som han, en gång fällt, att efter honom möjligen kan komma en påfve, som ir villig att gå in på en förlikning med (talien på grundvalen at Kyrkostatens sekularisation såsom ett fulländadt faktum. Att en sådan möjlighet verkligen förefinunes, untydes också från fere: håll, och den itaienska publicisten och deputeraden Bonghi har gjort en beräkning, enligt hvilken 22 zardinaler, nemligen 14 italienare och 8 ut ändingar vilja välja en politisk plfve, med hvilken konungariket Italien kan komma ill rätta, och att ysterligare 6 italieuare och 2 nutiändingar äro villige till en uppgöelse i godo, under det att 10 ita!ienske karlinaler och irländaren Cullen vilja orubbligt örblifva i den hittills varande oförsonliga hållningen och afslå hvarje bemedling. 2 Man skall i Vatikanen vara mycket ned lagen öfver. klosterindragningar, som egt rum i Rom och i synnerhet vara missnöjd stver, att icke något motstånd gjorts å ae andliga ordnarnes sida. Nästan alla klosterföreståndarre ha utan vägran. afgifvit de vegärda uppgifterna öfver klostreus egen iom, och vidare ba munkar och nuonor från le indragna klostren mottazit italienska rereringens löfte om en årlig pension, under let påfliga curian helst velat, att de skulle vägrat att mottaga pension, oaktadt hon k andra sidan ieke skulle vara i stånd att skaffa underhåll åt den stora mängden. I November förlidet är, då lagförslaget om klostrens upphäfvande förelades, funnos vemligen i provinsen Rom : 476 kloster 218 i staden Rom aliena) med tillsammans 4326 munkar och 3825 nunnor. Man hade också i påfvens omgifniag hoppats. att indragningen skulle föranleda oroligheter och våldsamma uppträden, och det var således en missräkning att allt försiggick lugnt. Påfvens missnöje kom till uttryck, då han mottog en deputation från nägra munkordnar; han yttrade till dem att det var ett himlens straff, som nu drabbade dem, derföre att de icke noggrannt hållit ordensreglorna, och att det skulle blifva nödigt, i fall de åter blefve församlade, att bland dem införa allvarsamma reformer, hvilket redan varit haus tanks år 1848. Denna häntydning på hvad gom vid denna tidpunkt påtänktes föranleder en schweizisk tidning att uppfriska ett annat minne från året 1848, som för påfven mäste vara särdeles obehagligt. Den framdrager nom ligen ett påfligt dokument at den 6 Mars 1848, som gär ut på att införa nya reglor för biskopsoch prestval. önligt dessa skulle, när en biskopsatol blifvit ledig, stif teta presterskap föreslå 6 kandidater, af hvilka regerlugen skulle stryka 3 och folet bland de kterstående:3 välja en. Kyrkoherdarne skulle helt och höliet väljas af församlingarna, och biskopen endast stadfösta dem. Det nu från fere håll af oppositio nen inom katolska kyrkan framstälda och af Vatikanen så mycket förkättrade yrkandet pä församlingarnas valrätt, framstäldes såjunda för 25 år sedan af den ofelbare påf. ven sjelf, i Om den hotande hungersnöden i Benga len skrifver em korrespomdent till Times rån Calcutta den 24 Oktober: Så vida icke telegrafon före detta brefs ankomst bragt inderrättelse om att ett starkt och ihälande regn fallit, måste man vara beredd vå en allvarsam hungersnöd i hela Benga: en med undantag at Orissa, Assam och ranske Chota Nagpur. Orissa har lyckligtris blifvit räddadt på grund af sin belägen et i närheten af Bengaliska viken, men örst i sista stunden foch till och med i lenna provins, som för. öfrigt hör till de lyckligaste i Indien, skola priserna blifva nycket höga; men visserligen äro der, Be lan den sista hungersnöden, endast hälften å många munnar att föda, Väderleken är tldeles densamma, saom 1 September och )ktober år 1864, genom hvilken nämaua tungeranöd i Orissa framkallades ooh dessitom en million menniskor bortrycktes i fre Bengalen. Då den areal, pk hvilken lenna gäng intet roga fallit sedan dex 14 September, är betydligt större än för ätta ir sedan, och då man till och med i de väl evattnade östliga distrikten måst anlita