Aftonbladet – 22 november 1873, sida 3

eJsom visserligen ej försmår siffror, men blott -I begagnar dem som ram åt åskådliga, toto I grafiskt trogna folklifsbilder! Efter att Eilert Sundt 1852 utgifvit sin -första Beretning om Fanteeller landstrygerI folket i Norge, hvilket i sin art verkligen I klassiska arbete sedermera åtföljts af flere fortsättningar, har han vidare offentliggjort Jill en del ganska vidlyftiga skrifter Om dödeligheden i Norge, Om Giftermål i Norge, Om Scedelighedstilstanden i Norge, Om edruelighedstilstanden i Norge, Om bygningsskikken på landet i Norge, Om Husfliden i Norge, Om renlighedsstellet i Norge, till hvilken sist nämnda sluter sig såsom fortsättning den i år utkomna boken Om huslivet i Norge, hvilken särskildt afser de tre vestlandska amten Romsdal, Söndre och Nordre Bergenhus. Äfven med förbigående at de i tidskriften Folkevennen förvarade afhandlingar, äro vi ej säkra på, att den nyss lemnade listan på skrifter, som vi nu päminna 0ss, också verkligen är fullständig. Kastar man en blick på Norges andliga odlingsarbete sedan 1814, sådant det afspeglar sig i dess litteratur, så framträder, åtminstone för den som på något afstånd betraktar det, genast ett hufvuddrag, hvilket vid närmare skärskådande skönjes allt tydligare och tydligare, samt allt mer och mer visar sig vara verkligt betecknande för det helas art eller, såsom man plägar säga, karakteristiskt. Vi mena hela litteraturens, den deri nedlagda forskningens och det deri röjda allmänna sträfvandets nationella syfte och skaplynne. Ej mindre än fornkunskapens samt språkoch häfdaforskningens målsmän, hafva naturkunnige och läkare i en så alldeles öfvervägande grad, som näppeligen annorstädes torde förekomma, 8ysslat med sitt eget hemland och dess folk, ansträngande sig att från alla sidor och synpunkter utransaka och beskrifva dem. Af denna allmänna riktning är äfven E. Sundts verksamhet ett högst märkvärdigt uttryck. En gång skall man väl, säger förf., få gledes med det syn, at en overlegen ånd favner den hele mengde af sammensamlede beretninger og beskrivelser og gyder liv i stoffet og viser os systemet eller tingenes sammenheng og lader kendsgerningerne selv tale til os, tale ud af det folkelivets indre, som de ere voxede ud af. Detskal blive en folkelivets videnskab. Og den skal overraske og glede ved sin klarhed og forvisning. Da skal enhver kunne se og skönne, hvorfor det står så til i hin egn af landet og så i denne. Med författarens kärlek till ämnet och förtrolighet med folket är det i sjelfva verket mera naturligt, än man alltid velat erkänna, att han i sina omdömen om seder och bruk, som mången vid första påseende anser sig berättigad att fördöma såsom oseder och missbruk, förfar med den största wvarsamhet. Det noggranna aktgifvandet på alla sammanhängande förhällanden har lärt honom att det, som kan taga sig ut såsom ytterst ohyfsadt, har sin helt naturliga förklaring och näppeligenjkan undvikas under ett hårdt och mödosamt lif, att det är en verkan af de dagliga, nödtvungna sysslornas beskaffenhet, men ej något uttryck af sinnets slöhet eller råa förakt för snygghet och trefnad. Det tillkommer ej oss att döma, huruvida förf. städse träffat det rätta, huruvida hans öfverseende någongång kunnat gå för längt, men mer än sannolikt vill det förefalla, att i striden mot folklifvets sega konservatism i missbruk och ovanor billigheten och fogligheten skola verka mer, än en föraktfull förkastelse och en hänsynslös fördömelse, skulle äfven dessa, abstrakt taget, ha aldrig så rätt. Hos et helt folk, yttrar förf., vil mengdens skik och ferd stå i et nöjagtigt og ligesom lovbestemt forhold til folkets kär. — — — Renlighedstilstanden i en bygd eller egn, hvorefter man har trot at kunne rose eller laste folket, eller dömme om dets dannelse og seder, er ialfald ) liges4 meget at forstå som merke på folkets j kår: vakkert stel vidner om lykkelig kår og gunstige livsforholde, tarveligt eller misligt stel taler om armod og möje og besvar. Förf. har önskat, säger han, att kunna låta sina böcker om folklifvet omfatta äfven Sverige och Danmark, och denna gång har han till jemförelse meddelat redogörelser (om boningsrummens rengöring) från ett antal socknar j Sverige, genom ledamöter af fornminnesföreningen åvägabragta med biträde af seminaårii-lärjungar, Norrige, dess fjordar och naturunder. Antetkningar under en resa sommaren 1871 af J. A. Verkirzen. Öfversättning i samgrn (Stockholm, P. A. Huldberg, Författaren till denna resebeskrifning, en tysk naturforskare, företog — enligt hvad öfversättaren meddelar — denna resa egentligen för att från hafsbottnen samla snäc. kor. Dessa naturalhistoriska uppgifter jemte ett och annat för öfrigt äro i öfversättninsed uteslutna. Hvad som blifvit qvar fö. refaller oss, sanningen att säga, något masert, okurg öfyersättaren menar på att jörfattaren visar sig ega ett öppet sinne ör Norges (icke Norriges) vackra natur, lemnar lifliga beskrifningar på de stäl en, hvilka khan besökt, uppfattar folkets sarakter Med opartiskhet och sanningssärlek samt gifver ganska utförliga nunderättelser om reseturerna i en stor del af andet. Voro förhållandet verkligen sålant, borde äfven den mest granntyckte finna ig tillfredsstäld, men som avtvdt. boken sv