Aftonbladet – 21 november 1873, sida 3

så sjudande förbittring i hjertat. Hon gret högljuåt 1 sin shsamhet förtviflans och vredens oknufliga tärar. Men icke ens våldsamheten af hennes känslor mäktade akydda henne för den bårda Jannariqvällens grymma vindar. Hennes Små fötter voro nästan fastfrusna vid markon, händerna iskalla och känslolösa. Kylan spred såg till hennes hjerta som en domning; bennes sinnesrörelss lade sig; efter hand, hade hon intet annat medvetande än al köldön; af grenarnes skarpa, rasslande ljud och at dVåhens dunkel. Hennes här hade lossnat och fallit med på halsen och händerna voro -alltför maktlösa att kunna uppfästa det, Hon tyckte sig icke kunna Ktervända till det hus, hvarifrån hon flytt — stackars barn! hon tyckte sig i denna stund icke ega någöt annat hom i verlden, der hon kunde hamna, än denna öde skog, hvars ljufva sommarfägring hon ställt i samband med hennes mor. Mörkret och kölden förvirrade hennes tankeförmåga; hon sjönk tillbaka mot trädstammen och hennes sista tanke, innan hon förlorade allt medvetande, var på modern, som var så långt, långt skild ifrån sin unga dotter och icke kunde höra hennes sakta, klagande rop. Kölden tilltog alltmera, ju längre det led på qvällen,. Desiree skulle lätt kunnat halka ned i floden, eller frusit ihjäl der hon låg, om icke Försynen, som aldrig öfverger de arma, lidande, förvillade menniskor, hvilka i vild förtviflan kasta sig i dödsfara, äfven hade hållit sin skyddande hand öfver den stackars flickan. En arbetare, som på gångstigen förbi Melmar skulle ätervända till sitt hem, snafvade mot ett mört föremål på vägen; han böjde sig ned och fann att det var en menniska; förskräckt upplyfte han den unga flickan på sina armar så lätt som