Aftonbladet – 19 november 1873, sida 2

De fyra yngre barnen voro i nedra våvingen, tysta och skrämda. De hade aldrig förr hållits till en så sträng ordning och på samma gång aldrig erfarit så mycken ef terlåtenhet. Fru Martha tog sin nattro Då en soffa, insvept i sin schal och färdig gu vid första kallelse ögonblickligt infinna sig, men hon störde icke dotterns vaka vid den döendes säng. Der hade, Ketty, sutit redan tre dygn. På fjerde dagen efter slaganfallet satt hon der ännu och såg på fadern. I rummet vsr mycket tyst; gardinerna voro nedfälda, 4 spiseln branx en liten ejd klart. Hon fixerade ofrånvändt hans ögon och då hon så gjorde, tyckte hon att kan vände blicken till en solstråle gom trängde sig fram, vid kan: ten af gardinen. Hon steg hastigt upp och böjde sig närmare fram öfver honom; — hans läppar rörde sig; hon kunde knappt andas — Gud hjelpe henne! — han talade och hon lade örat ända intill hang Har nen all henneg ångestfullt öpähda uppmärk samhet till trots, förmådde hon icke höra stt ord af hvad han sade. Hans blick var cke riktad på henne, men på solsträlen — mn strimma af Guds oändliga ljus, äfven i lödsrummet, hans tankar voro icke hos henne inder hennes qvalfulla sorg. Lugn och tilla låg den gamle der med domnade lif: ndar ; men Ketty — hon öå ung, hon så nsam, hans eget barn! — hon kunde ieke rara undergifven! — var det möjligt att han kulle dö med denna stumma rörelse af sina äppar, detta matta, lugna leende och att on icke skulle veta hvad han ämnade säga? Ketty förmådde icke uthärda detta; hon ingde. Läkaren hade tillsagt att han geast ville bli underrättad, om patienten viade något tecken af återvändande medve. ande, (Forts,