Aftonbladet – 19 november 1873, sida 2

derom att det blir till sorg för hans närmaste och den unge mannen till skada för hela lifvet. Men Desire är endast sexton år och Oswald Huntley — om det var han — är mycket äldre; han borde vara klok nog för att taga vara på sig sjelf tycker jag, in vände Ketty. Ni såg henne således? Fann ni henne lik det fruntimmer som ni kände ? Jag har aldrig sagt att jag kände henne, svarade fru Martha hastigt. Jag vet en, som för många år tillbaka försvann ifrån orten, men det här barnet kan inte vara hennes dotter. Hon var en ljuslätt, mild och saktmodig qvinna med blå ögon och längre till växten än jag; denna är en liten liflig och mörklagd elfva — ja, just som en sådan ser hon ut! Jag förstår inte sjelf huru jag för ett enda ögonblick kunde få en så löjlig föreställning i mitt hufvud, ty Melmar är väl det sista ställe i verlden, der man bör söka ett barn af henne, men folk får så tokiga id6er ibland. Ser du, Ketty, Cosmo är en gosse full med inbillningar, som inte heller är att förundra sig öfver; han skref en gång ifrån Edinburgh, att han hade sett en person der — och när jag då fick höra det här främmande barnet göra frågor om mig, så föll det mig in — men det var alltsammans tomt prat; hon är inte mera lik henne än mig ellerdig. Men ledsen är jag öfver de två som jag mötte vägen. Ingenting annat än bekymmer och hvad ondt är kan komma af ett sådant sätt, såvidt jag kan se. Lockar han det unga barnet på villoväg, så är han en dålig karl, och är det hon som lockar honom — ingen kan rätt veta hvilka snaror dessa franska qvinner ända ifrån vaggan förstå att lägga ut — på gör det mig ondt om Melmar och