Aftonbladet – 17 november 1873, sida 3

känsla, icke utan samvete; hade ban så v: rit, skulle icke denna brännande rodnad upp stigit på hans kind, icke stora svettdroppa ntbrutit på hans panna. Den oväntade fruktansvärda underrättelsen hade för någr minuter beröfvat honom fattningen; den had försatt honom i en våldsam själsspänning men den räckte ej länge, snart nog sjönl Oswald ned på sin stol — ett viljelöst red skap i sin fars händer — med denna be dröfliga bekännelse af sin svaghet — denn: fråga rörande en sak, hvarom ingen fröäg: kunde uppstå: Hvad är att göra ? Alldeles ingenting, sade Melmar och betraktade sonen med en triumferande och på samma gång föraktlig blick. Detta va! således den enda vinsten af Osawalds verlds kännedom och öfverlägspa sätt! — någr: ögonblicks eländig, klenmodig tvekan och ingenting vidare. Fadern, med sin råhei och sina samvetslösa åsigter var ej för et ögonblick villrådig och icke ett grand star kare än hans syntes nu sonens hederskänsls vara. Alldeles ingenting, upprepade Melmar: hvad som är att göra, är att hålla sig stilla, att vara beredd på alla möjlighetel och att, så vidt sig göra låter uppehålla alla mått och steg ännu under några få år. De der menniskorna ha en skicklig, ung ju rist på sin sida, men du kan lita på att jag ämnar vara på min vakt emot honom. Ännn två eller tre år och vi äro räddade — allt hvad jag begär är tid. Ni fordrar således ingenting af mig? sade Oswald och reste sig åter med ett uttryck af blygsel i sitt ansigte, som fadern icke rätt förstod. Den unge mannen kände sig i denna stund ej längre ega någon pöfverlägsen ståndpunkt; — han var förnedrad