Aftonbladet – 15 november 1873, sida 3

Den Tichborneska rättegången. Såsom vi nyligen nämnde har förhöret med tha Claimants vitnen blifvit afslutadt och den långvariga rättegången, som ådragit sig hela verldens uppmärksamhet, var nära att bli afgjord. Ett par vitnens utsago vällade emellertid i sista ögonblicket ett uppskof, och om orsaken dertill innehål. ler nedanstående, ur en Londontidning hemtade uppsats några upplysningar. Vi erinra derom, att the Claimant under sednare åRlen af målets gång råkat blifva svarande, såsom ställd under åtal för bedrägeri. Den nämnda uppsatsen är af följande lydelse: Tichborneska rättegången, som pågått ses dan den 23 April, har nv åter blifvit upps skjuten, säkert på fjorton dagar, möjligen på tre veckor. Vid senaste rättegångsdsgen, då svarandeus sista vitnen hördes, skulle hans advokat dr Kenealy hafva i vedertagen ordning gjort en kort sammarfattning af vitnenas utsago och lagt juryn på hjertat slutsatsen och verkan deraf. Men när i en rättegång, det vare sig af civil eller kriminel natur, särskild bevisning blifvit förebringad, hvilken är af afgörande vigt på målets utgång och som innehåller nbgonting af öfverraskande beskaffenhet, så stannar lagen i sin gång och tillåter att gendrifvande bevisning Ästadkommes. Om t. ex, för att framdraga ett fall, en fånge, som är anklagad för mord, i sista ögonblicket presenterar ett par vitnen, som bevisa hans alibi eller att han vid mordets begående befunnit sig på ett annat ställe än der mordgerningen skedde, så står det öppet för allmänna åklagaren att förete gendrifvande vitnen i ändamål att visa, att vid tiden för det af vitnena intygade alidi dessa rimligen icke kunde befunnit sig på den plats de uppgifvit. Nu har mycket af hvad dr Kenealy bevisat till förmån för sin klient i sig innehållit många elemenrter af öfverraskande natur. Man säger icke för mycket, då man påstår att både Zapten Brown och skeppstimmermannen Jean Luie framträdde helt oväntadt såsom vitnen och deras utsago måste betraktas qvantum valeat utan någon möjlighet att korsförhöra dem på det sätt, hvarpå vitnen korsförhöras, hvilkas vitnesmål blifvit skriftligen uppsatta inför en domstolsledamot före förhörets början. Man kan helt enkelt säga, att kapten Brown och Jean Luie äro vitnen, hvilkas utsago är i visst hänseende afgörande för målet. Om det är sannt, såsom kapten Brown vitnar, att svaranden är den Roger Tichborne, som var med ombord på Bella, som gick till botten; om det är sann såsom Jean Luie vitnar, att svaranden är den unge man, som blef uppfiskad och tagen ombord på Osprey, så kan Tichborneska målet ej få mer än en utgång, Det bief derför oundgängligen nödvändigt att mr Hawkins begagnade sig af den at lagen medgifna utvägen att gendrifva de vitnesmål, som afgifvits af Brown och Luie; men som de vitnen, hvilka skola kallas för att gendrifva Luies berättelse, befinna sig i Newyork, så måste ett uppskof af tillräcklig längå begäras, på det kronan måtte kunna hemta dessa vitnen från Newyork och inställa dem i Westminster Hall, bli den enda förnuftiga utvägen, för att begagna domstolens egna ord. Påståendet, att ett dylikt uppskof i ett brottmål ej förut medgifvits, är oriktigt; det har redan medgifvits en gång förut just i detta samma mål. Således, den 17 dennes skall mr Haw. kins hafva sina gendrifvande vitnen här, men deras hörande kan ej upptaga lång tid. ——— Li — ar