Aftonbladet – 15 november 1873, sida 2

i ro, om ett knappt flertal erhålles på vå sida, utan inse, att detta i alla händelser blott är en fgalgenfrist, och att man måste strida, ända till dess den förenade ven stern blifvit trängd tillbaka till en minori tet, som kan göra gagn såsom sporre och motvigt, men icke är i stånd att åstadkomms nya rubbningar eller förhindra åtgärder, som tillfredsställa den allmänna meningen. Folkets Avis (Erik Böghs tidning) in ledde sin betraktelse öfver de två partier. som stå mot hvarandra, med följande ord: I åag fäller det danska folket dom öfver Frankrikes frihet och ära. I dag skall dess omröstning visa huruvida det sätter värde på den grundlag, som gjort det till ett af verldens friaste folk eller om det vill gifva sig till pris åt en komplott, som går ut på att införa ett regeringssystem, hvilket omöj liggör denna grundlags upprätthållande. I dag skall det danska folket genom valet af sina representanter utfärda ät sig sjelf ett testimonium om sin intelligens och moralitet, ett vitnesbörd, som skall afgöra, om det skall betraktas som ett folk, som har blick för sitt eget väl och kan häfda sin sjelfständighet, eller som en hop, hvars fler tal är egnadt stt sättas under förmyndar skap. Tidningarna öfverflöda för öfrigt af redogörelser för de i alla delar af landet hållna valmötena. Bländ uttalanden, som vid dem förekommit, torde såsom synnerligen märk ligt kunna betraktas det, som afgifvits af konseljpresidenten grefve Holstein-Holstein borg i den valkrets der han uppträder säson kandidat, och hvari han bland annat yttrade: Anspråket, att ministrarne skola vara ) öfverensstämmelse med folktingets majoritet. står i skarpaste strid med de i grundlager uttalade föreskrifterna; landstinget är stäldt på lika fot med folktinget, ty det stadgande om folktingets anklagelserätt, hvarpå man ständigt inom venstern åberopar sig, finner sin motvigt derigenom, att landstinget i förening med höjesteret har den dömande makten. Att en majoritet i ett ting icke frågar efter en minoritet, kan man tänka sig; men aldrig har man fäst så ringa afseende derpå som nu; ty förvägrandet af finanslagen var beslutet, innan denna före läg till behandling. Alla regeringars ställ ning, till och med en vensterregerings, skall vara ohållbar, om det parlamentariska sy. stemet blir konseqvent genomdrifvet. Man har sökt rubba det nuvarande förhållandet. derom vänder sig striden; reformerna ärc underordnade, de stå i detta ögonblick icke på dagordningen; striden är blott om stats makternas ömsesidiga ställning till hvar andra. Det kan icke vara fråga om att be strida zonungens rättighet att sjelf fritt välja sina ministrar; men om vensterns an språk uppfylldes, blefve ministeren icke längre konungens, utan folktingets, och konungamakten blefve då endast en skuggmakt, och det var talarens tro, att endast få i landet ville detta. Ingen har tänktpå att göra något slags intrång i folktingets rätt, och då man talar om en återgång till gamla tvungna förhållanden, är det icke ens en tanke värdt; hvad man vill är ett lag bundet, icke laglöst tillstånd, om finanslager till följd af förnyade upplösningar icke kan antagas inom den 1 April, skall ministerer taga på sitt ansvar attutfärdaren provisorisk man må då låta riksrätten döma; men skulle då denna frikänna ministeren, så skall hels värt konstitutionella lif derigenom ha fåt en nästan oöfvervinnelig stöt.