Aftonbladet – 14 november 1873, sida 3

1 dem börjades, och då larverne förlorade procesgen förbannades de i Guds Fadrens, Sonens och den Heliga Andes namn, så att de genast skulle förgöras. Vi vilja ännu omnämna ett märkligt storverk af den onde anden, nemligen det, att han utruIstade sina manliga bundsförvandters andedrägt -I med en sådan kraft, att ingen qvinlig varelse . kunde motstå dem. så att de blott genom att blåsa I på en qvinna kunde hos henne uppväcka en vansinnig kärlek. . Mot dessa ovärderliga gåfvor, som Satan kunde — CT j I I gifva -— hurn ringa var icke det som den mensklige kontrahenten hade att göra! Han förband i sig ju blott att icke bedja, icke tro på helgoI nens underverk och att värfva för afgrundsfurstens Jarme.. I betraktande af de stora fördelar, som umgänget med djefvulen medförde var den stora I popularitet han åtnjöt hos ung och gammal, hög och låg, lätt förklarlig. Vi vilja dock icke låta komma oss till last att bibringa våra läsare alltför fördelaktiga tankar om djefvulen, och vi vilja derföre slutligen förråda, att han i många stycken var ganska okunnig. Han måste t. ex. höra den förebråelsen, latt han icke var riktigt hemma i de klassiska språken. Han har sedan gammalt förgäfves sökt dölja sina filologiska svagheter; man skulle kanI ske ännu icke veta, att han var groft okunnig i latinet. om icke på 1600-talet exorcisten Cornzeus, kejserlig kaplan i Wien, hade meddelat verlden denna intressanta upptäckt. Då han nemligen ville befria en elfvaårig flicka från den onde anden och försökte ett väl beprisadt medel, Johanlnis evangelium, och kom till stället et verbum caro factum est upprepade djefvulen: et -verbum caro factum est nicht. Sålunda förstod denne all sanning motsägande ande icke ens att öfversätta nicht med non. Han har derigenom git vit ett svårt hugg på sig och förlorat respekten icke endast hos de lärde utan äfven hoslekmiän, som hörde talas om denna affär. Och likasom en fallande kropp efter mekanikens lagar faller med allt större häftighet, så sjönk han nu allt djupare från höjden af sin auktoritet och redan mot slutet af 18:de århundradet kallade man honom endast en dum djefvul. Man lät honom nu mera icke så lätt imponera på sig. fastmera fick han ofta stryk, såsom man plägar säga. Då han en gång spelade tärning med en franciskanermunk, låg gudsmannen alltid öfver med några ögon. Sålunda hade han äfven otur i spel, oturen förföljde honom nästan alltid, och han fick heta och heter ännu i dag. likasom alla som ha otur, en stackars djefvul. Han hade som sagdt otur i spel, men hade han kanske tur i kärlek? Ack, vi känna qvinnorna. De hyllade honom, så länge han uppvaktade dem som en vacker riddare i sin fulla ungdomskraft, i medvetandet af sin stora makt. Men förödmjukad genom motgångar uppträdde han nu på ett anspråkslösare sätt och just derföre vilja de icke mera veta af honom. Härtill kommer, att onda tungor veta att tala om en elak lukt, som åtföljer honom och som icke är på sin plats ien bouoir, och derföre fick han afsked inom allt vidsträcktare kretsar. — Bazaines besök i Ystad. Under öfverskriften Ditt och Dattläses i tidn. Kalmar: En nyhet cirkulerar för närvarande genom Sveriges tidningar, om att marskalk Bazaine skullei September år 1856 besökt Ystad i sällskap med marskalk Canrobert på resa till Stockholm. Denna uppgift är dock alldeles oriktig, hvad beträffar såväl Bazaine som tiden för Canroberts resa. Canrobert anlände nemligen till Kalmar med ångaren Gauthiod en söndagseftermiddag i November månad 1855, åtföljd af adjutanten öfverste Corlaly samt en yngre officer, som dock ej var Bazaine. Såsom kejserlig ambassadör var Canrobert på väg till Stockholm, för att mellan Sverige och vestmakterna afsluta den bekanta Novembertraktaten, hvilken också afslöts i den nämnda månaden 1855. Freden i Paris följde, som man torde erinra sig, i början af år 1856. På samma resa besökte marskalken naturligtvis Ystad, som denna tid anlöptes af Gauthiod. Så förhåller det sig rätteligen med denna sak. — Peterspenningen, den bekanta frivilliga skatt, som de trogne betala till den betryckte påfven, bar under nedanstående år inbragt fölande betydande summor: Är 1861 14,184.000 francs, 1862 9,402,000, 1863 7.047,000, 1864 5.832,000, 1865 6 445 000, 1866 5,939.000, 1867 11.312.000, 1868 11.,000.000, hvilket gör på åtta år ett samladt belopp af 71,161,000 francs. De sista fyra eller fem årens bidrag skola vara ansenligt högre, och tror man, att hela summan af den insamlade Peterspenningen utgör 400,000,000 franes. — Ett Jåntligt ombud. Vid en auktion på landet i Wermland för någon tid sedan hade en patron uppdragit åt sin rättare att ropa in en äst, em nemligen patronen sjelf ej skulle vara närvarande, och tillika gifvit honom fullmakt. Då rättaren kom fram till auktionsstället, hade han tagit sig litet för mycket till bästa, hvarföre han kröp undan i ett hörn af höskullen och lade sig att sofva. Nu ville det sig emellertid så, att patronen i sista stund sjelf kom till auk. tionen. der han dock omöjligen kunde få tag i rättaren; han beslöt då naturligtvis att sjelf ropa in hästen. Denne utleddes, men i detsamma vaknade rättaren och skyndade ut för att göra sin pligt. Som mycket folk var samladt på platsen, så kunde herre och dräng hvarken se eller höra hvarandra. Herrn ropade och bjöd, men blef oupphörligt öfverbjuden af en, för honom osynplig person, som också tycktes hafva föresatt sig att hästen skulle bli hans. Slutligen vågade ej patron följa med längre, när den andre spekulanten med ens ökade sitt bud med en femtia. Klubban föll, och döm om patrons förvåning och förargelse, då han fick höra sig nämnas Såsom köpare. Rättaren och han hade hela tiden bjudit öfver hvarandra, och när herrn trängt sig fram till hästen, helsade tjenaren honom med detta utrop: Vån blen patron, fast dä kosta möe!) W. L. T. Aleonndonnättalnar