Aftonbladet – 13 november 1873, sida 3

Konstindustrien på verldsexpositioner i Wien. XL 6. Italien. Var det en händelse, som såg ut som en tanke — eller var det en tanke, som såg ut som en händelse, att en hel skara ita lienska skulpturverk hade fått sin plats i industriafdelningen? Var det en händelse så var det en lycklig händelse, emedan verk ligen den största förtjensten hos dessa verk var marmorns tekniska behandling — var det en tanke, så var det en klok tanke. emedan den i sh fall visar oss, att italie narne fordra mycket af det, de vilja be nämna konst och hänföra äfven de i tek niskt afseende herrligaste arbeten till in dustrialster, när marmorteknikens finhet for. drar ett högre erkännande än konstverkets poetiska halt. Ty man vet här ej rätt, om det är skalpellinon eller konstnären, som har största fordringen på åskådarens tacksamhet. Just ur teknisk synpunkt kunna vi här kasta en blick på dem alldeles som vi betraktat de franska bronsernma, hvilka likasom dessa verk ej pretendera en plats i skulpturgalleriet utan endast i salongen, som andra — trymåer och kandelabrar. Jag skall då börja med att nämna, att Barzaghis Moses syster med barnet, detta barn, i hvilket man tydligt skådar embryot till den store mannen, Zocchis (Florens) George Stephenson framför sitt lokomotiv, Uge Za: nonis (Milano) flicka, som läser och stickar (Studio e lavoro-) samt Argentis Eva och Bezzolas Modellens kapriser absolut tillhöra konstafdelningen och säkerligen genom ett smaklöst misstag förirrat sig hit bland industriens alster, då deremot hela den öfriga skaran fullkomligt är på sin rätta plats här. Låtom oss betrakta denna osanna och sentimentala men väl huggna Raphaelfigur, som skall föreställa Raphaels ungdom (af P. Guarnerio, Milano, under hvilket namn säkert döljer sig en tysk Werner), eller denna Paolo och Francesca da Rimini af Carlo Pessina, der man förvånas öfver de förträffligt utförda broderierna och spetsarne, eller den oskuldsfulla rosem af Guarnerio, så oändligen kokett, eller Mathino, flicka lekande med en katt, fullt af herrligt skulpterade marmorspetsar och koketteri, eller La Pioggia, barn som drager skjortan öfver sitt hufvud mot regnet, af Pietro Negro i Milano, der den lilla marmorskjortan är fullkomligt genomskinlig (köpt af en ledamot i franska juryn). Den förut nämnda Guarnerio har gjort en mirakulös pendent till denna figur: en liten flicka, som drar sin lilla särk af till qvällen, der likaledes särken är ett beundransvärdt resultat af att tvinga marmorn att underkasta sig bronsens lagar och blifva tunn ända till genomskinlighet, ett för hvarje med marmortekniken någorlunda bekant konstvän pinsamt och odrägligt våg spel. Samme man har äfven försökt göra marmorn till bärare för ett komiskt element i den af mänga högt beundrade, men uti verkligheten afskyvärde gossen, som tvingas att bedja sin morgonbön; stt präktigt motiv, för en genretafla, men som, öfverfördt i marmor, blir outhärdligt. Förfärligt kokett är en nuditet af Tantarlini i Milano: La Baigneuse, och hela jerien har endast gjort det intryck på mig, utt italienarnes koketteri i marmorns berandling, deras koketteri i karakteruppfattting och attityder, deras koketteri med spetar och genomskinliga tyger — allt visar n otroligt högt drifven färdighet i tekniskt fscende, men vitnar ganska ofördelaktigt ned afseende på deras konstnärliga ståndunkt. Som det emellertid ju skall bedömas åsom industri, måste vi skänka denna tekik vår högsta beundran, men beklaga att len ej är använd på något nyttigare. Sat apienti,