Aftonbladet – 12 november 1873, sida 2

USA, VIL IGCHKG BRACLVULIUU IUPRON, 9 Yt r i sanning icks göromål, som fattas för e talrika tjenstemän som finnas. De hafva allt upp dermed; men till hvad gagn, det är rågan. För att konna med något hopp om framång beräkna till hvad belopp löneförhöjingarne må begäras, torde väl vara nödvändigt icke att, såsom 1857 och au äfven rid chefernas sammanträde, på fri hand uppröra hvad man för hvarje tjonstegrad skulle nse önakvärdt,otan hvad med billighet och vättvisa kan med hänseende tillletnadskosttaderna begärar. De som mest lida af stegringen ilefaadskostnaderna äro naturligtvis de som redan under åvan goda tiden knappt haft medel till sin tarfliga utkomat. För dem, hvilka, såsom de högre och högsta embetsmännen, haft så goda löneinkomster, att dermed kunnat föras ett mer aller mindre öfverflödigt lefnadssätt och af mången uppläggas öfverskott, bar den dyra tiden endast medfört ringa eller ingen inskränkning i det en gång antagna lofnadssättet, och behofvet af högre lönevilkor kan på detta håll ej vara syn nerligen trängande. Helt annat är äter förhällandet med de lägre tjenstemännen, kvilkas lörer äfven under bättre konjunk: turer varit otillräckliga, åtmingtone för dem som haft familj att underhålla och hvilka, då tilgångarne hittills blott för tvingande behof kunnat lemna tillgång, icke genom inskränkaingar kurna bereda sig nödig jomnvigt mellan inkomster och utgifter. För dessa är tydligen både snar och kraftig hjelp nödvändig, om icke ekuldsättning och vigilang skola tillintetgöra deras ekonomi och sinneslugn samt förlama derag verksamhet. För bildade personer, som arbeta i statens tjenst, äro i det hela de verkliga behofven temligen lika; och den från äldre tider, då de underordnade betraktades nästan allenast såsom de höges tjenare, ärfåa betydliga skilnaden mellan de båda klassoraas lönevilkor saknar i granden under anvarande förhål landen ett fullständigt berättigande. Med dea långa studietid vid skola och universitet, som nu erforåras, inträder ynglingen nu i embaetsverken vid en ålder af 27—30 år, då det väl icke kan anses onaturligt att han med kärlek fästat sig vid en qvinna, som han ju förr desto hellre vill föra till eget bo. Detta är deck ej att tänka påförr än om 10 år eller så omkring. Erhäller han vid 37 års älder första gradens tjenst, får haa skatta sig lycklig. Vi vilja dock ej nu fä sta oss vid den sorgliga lott, som förestår en gift tjonsteman i hufyudstaden med 1000 1: å 1600 rdrs lön; låtom oss straxt öfvergå till en man af andra gradens tjenst med 2000 å 2500 rårs lön. Få ernå numera denna ställning förrän de uppnått 45 års äl-1. der, och de borde väl då kunna föda familj, men huru det skall låta sig göra, om de hafva elier få 4—5 barn, är ej lätt att för: stå; men desto mera begripligt är att då långt ifrån alla kunna uppnä de högsta platserna, det äfven för de öfrige och ej blott för dessa senare borde i något rimligt förhållande till behofven vara sörjdt. Dessa beho! tilltaga med familjens ökning och lefnadskostaadernas stegring; och det lönetillägg efter vissa år, som redan i riksdagens verk, banken och riksgäldskontoret, blifvit infördt, är derför onekligen det mest principenliga. Antages derjemte en annan princip än den, som vid senaste Iöneförhöjning genom öfvorraskning genomårefs,! aemligen att de högre embetsmännen, som i statsutskottet voro särdeles väl representerade, fingo 60—80 proc. tillökning, under det att de lägre, åtminstone till en del erböllo blott 6—10 proc. förhöjning; så vore ett stort steg vunnet på den rättvisans väg, som härvid städse bordt följas. Vid chefernes sammanträde lärer af en bland dessa blifvit föreslaget att 1:sta gradens tjenstemän skulle erhålla en lönetillönkning af 100, 2:dra gradens af 75, 3:dje at 40 å 50 och 4:de gradens af 25 proc., allt dock såsom den slutsumma, hvartill embetsmännen periodiskt skalle uppstiga; och detta förslag, ehuru det icke vid nämnde tillfälle kunde påräkna lifligare sympatier, torde väl ihufvyndsaken vara det mest principenliga och derför äfven mest tilltalande, som kan framläggas, modifikationer i procentbeloppen naturligtvis oafsedda. Vill man verkligen uppnå det mål, som åsyftas, så är i sanning icke värdt att till sluta ögon och öron för allt annat än sina egna önskningar. Det motstånd, som mot all förhöjning af tjenstemännens löner kommer att uppstå, är icke af den art, att det utan goda och fullgiltiga skäl och förslag låter sig öfvervinna. Vi anse en förhöjning af embetsmännens lönsr, åtminstone af de nu mindre vällottades, vara af verkligt behof påkallad, och vi skulle derför beklaga, om genom sjelfva beskaffenheten afregeringens förslag i detta afseende eller genom underlåtenheten att vidtaga af riksdagen länge äskade reformer, detta behof skulle af representationen lemnas otillfredsstäldt. Om icke tiden redan vore så långt framskriden, och om icke man redan så ofta sett sig bedragen i förväntningarne ä en komit6s tillgöranden, skulle vi ansett lämpligast vara, att sakkunnige män tillkallades, för att, i någon öfvensstämmelse med de grunder vi här ofvanför dristat påpeka, utarbeta ett förslag till en sann och genomgripande ombildning af vår förvaltning, åtminstone den högre eller centrala; och vi skulle för detta ändamål velat tillstyrka vederbörande att icke ånyo låta denna komit6 utgöras af idel gamla, i slentrianens tjenstutslitna embetsmän, hvilka, saknande all blick öfver den nuvarande tidens krai, finna allt som är förträffligt derför att de sjelfve derpå skördat guld och heder. Vi betvifla emellertid att, då denna angelägenhet icke förut blifvit påtänkt, något välgrundadt förslag i den vägen skulle till instandande riksmöte hiana utarbetas. Genom fastställandet af ett temporärt dyrtidstillägg och bestämmandet af en viss tid för afgifvandet laf ett fullständigt förslag till embetsverkens l ombildning, skulle riksdagen emellertid, å lena sidan, tillmötesgå billiga fordringar af lea mängd obemedlade tjenstemän, som ingaER R LR RR ARE RR RR RR