Aftonbladet – 12 november 1873, sida 2

UU FARA ADFEST EST ARFEREISKSUIG: NR AA Jå EN Beda STOCKHOLM den 12 Nov. Nn Frågan om förhöjning af embetsmännens löner. IL, Hvarje år utdelas betydliga statsanslag till resekosinader för alla möjliga forskningar i andra länder. Den ene får anslag för) att göra sig underrättad huru religionsundervisningen i främmande länder bedrifves, en annan för att erfara huru katekesläsningen) öfvas, en tredje för att studera trafikväsendet vid främmaude jeruvägar, en fjerde för att 30 huru jernvägarne smörjas eller uppvärmas 0. 5. V.; men ännu aldrig har det fallit vederbörande in att utskicka någon för att taga reda på den hnundradefaldt vigtigare frågan, huru man i andra länder vetat lösa den hos o8s hittills i etthalft århundrade förgäfves ventilerade frågan om förvaltningens umbildning och förenkling. Enasamt den del häraf, som alser sättet för de unga ämnesvennernes i embetsverken utbildning och anställning eller m. a. 0. exiraordinarieväsendet vore val förtjent af särskildt stadium i utlandet. Med betydliga kostnader för staten ktfölja en stor Idel af svenska statsrådets medlemmar nuImera konungen, hvarje gång han bogifver sig till Norge; men det vill synas som det förträffliga tillfälle de sålunda länge haft att inhemta en vida eoklare och mindre kost sam form för ärendenas handläggning icke af dem blifvit begagnadt. Ett exempel på skilnaden 1 skrifveri mellan de svenska och norska myndigheternas sätt att tillvägsgå, må emellertid anföras. När en högre myn dighet bär infordrar från annan ett utlåtande, så reqvirerar nemligen denne i sin ordning yttranden från de henne underordilnade; och derpå inleder en hvar sin åsigt med en berättelse, huruledes han blitvit anmodad att yttra sig i det eller det ämnet, hvars art och utveckling sorgfälligt och ofta nästan ordagrannt lika i alla utlåtandena beskrifves. Detta befängda förtarande är längt mindre oskyldigt än onödigt och en faldigt; ty det tvingar enhvar tillfrågad att utarbeta ott för mången ganska svårt opus, hvilket, uppsatt af någon lägre tjensteman, sedermera skall af någon högre justeran, samt slutligen med ytterligare lång tidsspillan renskrifvas. I Norge deremot påskrifves svaret helt enkelt samma handling, hvari frågan blifvit gjord, eller ock, om rum dertill icke finneg, ett nytt ark, såsom omslag till nämnde handling utan all radotering om en historia, som dep högre myndigheten naturligtvis bör sjelf känna eller kan af handlingarne inhemta. I stället för en hel akt, såsom hos oss, får man der några rader. — På samma sätt nyttja vi i sjelfva skrifsät tet en omständlighet, som utan all skada lemnas i Norge å sido. När man skritver till konungen lyder öfverskriften i Sverige: Stormäktigsta, allernådigste konung! och vid slutet heter det: Med djuaste vördnad, trohet och nit framhärdar, stormäktigste, allernådigste konung! Eders Kongl. Maj:ts underdånigste och tropligtigste undersåte. I Norge deremot endast öfverst: Til Kongen; och nederst: namnet. Hvartill gagnar oss nu denna vidlyftiga formalism? Behöfver konungen i hvar och en af de hundra tals skrifter, som dagligen till hans kansli inströmma, underrättas att han är mäktig och nådig samt har tropligtiga undersåter? Vi tro det icke, allraminst som han sjelf aldrig läser dessa skrifter, och som hans ministrar hvarken få eller kunna ät sig taga dessa artigheter. Till detta onödiga skrifveri kommer vidare det oupphörliga idislandet i besvären eller ansökningarne, äfvensom i alla utlåtanden till konungen, af orden nådig och underdånig. Med dessa ord bedrifves ett sädant missbruk att de, förekommande ofta på en enda rad två å tre gånger och på en sida 15 å 16 gånger, förlorat all betydelse, Skulle de då icke saklöst kunna borttagas eller bruket deraf inskränkas till en gång i hvarje skrift, om man befarar att den skrifvande icke eljest skulle ihågkomma att han är undersåte? Vi hafva förut talat om det sätt, hvarpå utslag och domar här i landet skrifvan; men vi hade dervid kanske äfven bordt tala om protokollsföringen, emedan det är i förening med denna som uppsättningen af utslag och utlåtanden m. m. kräfver. så mycken tid och så stor tjenstemannapersonal. I de flesta af våra öfverdomstolar, hofrätter och kollegier uppsättas nu vidlyftiga protokoller öfver hvarje dags förhandlingar. Dessa protokoller borttaga mycken tid för koncepisten och föga mindre för de särskilda föredragande, som skola justera dem, ja stundom för hela domstolen, när så tillgår som i Svea hofrätt, der protokollet uppläses och rättas inför hela divisionen. Attdenna vidlyftighet är onödig, visar sig bäst deraf att man i vissa verk, såsom t. ex. i statskontoret och armöförvaltningen, lärer blott föra en expeditionslista, i hvilken för hvarje mål hänvisning sker till registraturet. Detta oaktadt fortlefver i andra verk det gamla töråldrade och at alla tänkande längesedan atdömda bruket, emedan ingen at de sty: rande har tid eller lust att sysselsätta sig med frågan om den tid och det arbete, som sålunda onyttigt förspilles. Hvilken obehöflig omständighet råder icke vidare i andra fall! Om något af de högre embetsverken här vill aflåta en skrifvelse till näögon lägre myndighet, en direktion eller något dylikt, så kan detta icke ske med I minåre än att skrifvelse derjemte afgår till länsstyrelsen i orten eller fasthellre, att denna anmodas meddela hvad embetsverket de FR VRRFIE TA OT