Aftonbladet – 10 november 1873, sida 3

öfver Joanna utöfvade hon i den vägen något särdeles godt inflytande: Hon var sjelf visst icke ett mönster för en ung, fint billad dam; ej heller hade Hon, så vidt hon sjelf visste, någon speciel skyldighet att uppostra Joanna. Hon lärde sin elev, som var ;h och en half gång så lång som hon sjelf, stt tala franska rätt oklanderligt och att tva sig vid pianot vissa timmar om dagen; let var ej så godt att få Joannas stora, lumpiga händer att med en skymt af be1ag behandla tangenterna; men huru hon öjde och sträckte och klappade a, yckades hon icke så illa. Helt och hållet itan beräkning fick hon äfven Joannas sätt itet mjukäre; det röda håret låg bättre kammadt, den bruna merinoklädningen fick h vackrare snitt; men då detta väl var ruhnvet, ansåg sig Desirbe icke vidare stå något ansvar för familjens moral och välärd. Snarare var hon då böjd för att kriisera densamma, men en sedelärare, en reormatör var honicke alls: Hön hörsammade de regler som möjligen unnos i detta ordningslösa hem. och ryckte å axlarna, som en fransyska anstod, Åt all trefnad och all osämja derstädes, Ibland lef hon missnöjd, eller låg ett drag aftörkt öfver hennes fina, öfre läpp; men öppet og hon ingen: annans parti än Joannas; bäne försvarade hon -manligen.. Det var ske någöt särdeles gladt eller lysande lif, om den ungä främlingen förde vid herreodset, . Melmar sjelf, med sitt styfva, röda år och eldröda ansigte; mrs Huntley, som ttingen icke ålls lemnade sitt rum, eller ck låg på en soffa. (Forts )