Aftonbladet – 8 november 1873, sida 3

ningen — det var underrättelsen om de nyss i franska högqvarteret fattade beslutet som delgafs preusgarne. Helt naturligt är det dock kring förhål landena inom Metz, intresset egentligen sam jar sig, och vi väga förutsäga, att hvarj läsare skall med lifligaste deltagande följ: förf:s framställning, som med omsorgsfulla de taljuppgifter förenar ett varmt, målande språk De slutsatser, som för vederbörande framgå iro getundom verkligt förkrossande, och man må, lindrigast sagdt, gerna förlåta Gam betta de hårda ord, han som Frankrikes dik. tator fälde, då katastrofea i Metz blef be kant. Man betärkae bland annat, att det på let strängaste blifvit befaldt af Bazainc att vapen och materiel noga skulle bevarar. alldeles som om man velat öfverlemna bytet fiendens händer sh fullständigt som möjligt. När en generalstabsofficer talade vid mar: skalken om nödvändigheten af att förstöra materielen, bröt denne ut mot honom i häf ;iga ordalag och hotade honom med bestraff ning, om han fortfarande förde ett dylikt språk, Marskalken påstår sedermera i sin lagorder af den 28 Okt., att enligt militära pruk vapen och materiel borde skyddas från all skada, derför att de vid fredsslutet skulle iterställas till Frankrike. Detta är ett ut talande. säger förf., för hvilket vi sakna namn ; alla folks och alla tiders krigssed vi sar motsatsen. Det som fråntages fienden kallades i Rom spolia opima, under medel tiden byte och i våra dagar trof6er, och al drig har det fallit någon segrare in att åter lemna det till den besegrade. Också fördes en del af de franska kanonerna i Metz till belägringsarmen vid Paris för att bestycka lervarande batterier, från hvilka staden be sköts, en annan del, tillika med fanor och vapen, afsändes till Tyskland; och hvad ästvingsverken beträffar, så fullbordade fien. len de arbeten, hvilka fravsmännen så omtorgsfullt fortsatte ända till dagarne före kapitnlationen. — Upprörande är beskrifnin sen på armåens och fästningens öfverlemrande. Den som sett en sådan syn skall Jdrig glömma den. Soldaterna stodo tysta ned sammanpressade läppar och harm och org i ansigtsuttrycken; hördes någon gång stt ljud frän leden, så var det en förban else öfver den, som dragit dem i ett sådant lände. Och när de sedan satte sig i marsch not fiendens linier, när man såg dessa långa ruppkolonner, hvilka, så långt ögat kunde 8, detäckte landsvägarne, sakta skrida fram, kunde man icke tro, att hvad som försigrick tillhörde verklighetens område ; tanken vindlar då man uttalar ranningen — det rar 152,827 man, som sålunda utvandrade i ångenskap. Enligt de den 28 Okt. till ;reussiska myndigheterna lemnade rapporerna öfver franska styrkan, uppgick den jämnda dag till: Rhenarmen (närvarande) (37.670 man; Metz-garnisonen (närvarande) (5,157; 8 fästningens sjukvårdsanstalter (5462 — sammeplagdt 168.289 man. Lägvas härtill sårade, som vårdades hos enkilda, mobilgardister, franctireurer och tull etjenter, så uppgår hela antalet till 173,000 nan, eller just den siffra, konungen af Preusen uppgaf i sin depesch till drottningen ch som prins Fredrik Karl upptog i sin ill armen utfärdade dagorder. Vid samma idegde preussarne vid Metz omkring 200,000 nan, deraf ett ej obetydligt antal sjuka; 73.000 fransmän gåfvo sig sålunda fångna it 200.000 tyskar. Vi öfverlemna nu åt våra läsare att sjelfva aga kännedom om den märkliga skriften, vilken åtföljes af en ganska talande bilaga: sapitulationeprotokollet, undertecknadt på 3azaines och prins Fredrik Karls vägnar, Mt L. Jarras och von Stiehle.