Aftonbladet – 7 november 1873, sida 2

EE ULTARIE BELVRS US SL TIS Väl SNB UAE ant inom den filosofiska fakulteten. Orintaliska litteraturen, fordom en hjelpvetenkap för teologien — heter det i motiven ill nu gällande universitetsstatuter — inager nu rum bland filosofiska fakultetens ilologiska discipliner. Men är benämningen alltför vidtfamnanle, så har deremot praxis uppdragit snäfva sränser. Det vill i sjelfva verket synas, iom skulle uppfattningen af de österländska pråkens nu varande rum inom filosofiska akulteten fortfarande vara den gamla och untiqverade, som inskränker dem till den senitiska stammen och enkannerligen hebreiskan. Denna uppfattning, till hvilken vi sluta från ett långvarigt bruk, både smakar vf ämnets forna ställning, såsom en hjelp vetenskap för teologien, och sluter på samma gång ögonen för hela den moderna språkvetenskapens utveckling och resultat sedan snart ett århundrade tillbaka, hvarmed det icke låter sig förenas, att vid ett universitet bibehålla ett så exklusivt företräde åt ett språk eller en språkgrupp, 8elan de ej längre ega det qvar inom språkvetenskapen. I och för sig må de ega och försframtiden behålla en mycket stor vigt; men relativt har deras betydelse sjunkit allt från den tid, då sanskrit-studiet började, och sedan Rask och Bopp grundade den nyare språkvetenskap, som utfört så ofantiga eröfringar, hvälfningar och omskapninvar i vetandets verld. Om universitetet, såsom målsman för den vetenskapliga forskningen och undervisningen, vidhåller den ippfattning af österländska språk och språkstudier, som förskrifver sig från tiden före hela denne utveckling, så stannar det detta fall lika långt bakom sin uppgift, som det i ett annat fall skulle göra genom att t. ex. icke låtsa om den moderna fysioogien. Det kan visserligen anmärkas, att den benämning, som här blifvit klandrad, utan skada användes lika lydande på andra håll, och att dess stora, låt vara allt för stora omfång ej bör kunna hindra, utan snarare främja all den frihet och mångsidighet i uppattning och uppfyllelse af den ifrågavarande professuress åligganden, som språkvetenska vens nutida ståndpunkt någonsin kan kräfva. ön sådan invändning torde likväl vara mer skenfager, än afgörande. Traditionen är nemligen mäktigare, än den för öfrigt allleles riktiga påminnelsen, att österländska språken omfatta ett stort fält, hvaraf de, som hittills plägat föreläsas vid Upsala universitet, endast intaga ett hörn. Och den traditionella åsigt om den orientaliska pro: fessuren, hvarom ansökningsprof, föreläsningskataloger, författareverksamhet m. m. nogsamt vitna, och som väl svårligen kan frikännas från beskyllningen att vara grundligt föråldrad, skall säkerligen, om ej någon särskild åtgärd vidtages, vid återbesättåndet af den nu lediga platsen göra sig gällande, så attiman vid pröfning af sökandes kompetens kanskej nästan uteslutande ser på idagalagda insigter i hebreiska och närslägtade språk, samt vid bedömande at deras relativa förtjenst föga gör afseende på språkvetenskapliga insigter, som väl förträffligt kunna rymmas under det österländska namnet, när detta får gälla för allt hvad det förmår, men deremot falla utanför ordets häfdvunna begränsade betydelse. Denna tradition behöfver sålunda, enligt vårt förmenande, brytas genom något vederbörandes förfogande, som åt den ledig vordna lärareplatsen i österländska språk anvisar en tidsenligare ställning och uppgift. Hvad vi med denna tidsenliga ställning afse, skola vi ej belysa genom åberopande af förhållandena vid högskolor och andra vetenskapliga inrättningar hos de stora kulturfolken, med hvilka vårt land ej kan inlåta sig i täflan. Våra små grannar erbjuda tillräckligt talande föredömen. Vända vi oss röras till Kristlania universitet, finna vi först en professor i österländska språk, som enligt en lång följd af föreläsningskataloger ständigt föreläser ej blott hebreiska, utan äfven sanskrit, stundom äfven persiska; vidare en e. o. professor i semitiska språk, som föreläser hebreiska, arabiska och syriska; en e.o. professor i indo-europeisk språkvetenskap och oldnorsk, samt slutligen en universitetsstipendiat i egyptologi. Och vid Kjöbenhavns universitet har sanskritstudiet en frejdad representant, medan den andre af de två målsmännen för den österländska filologien föreläser arabiska, persiska o. s. v. Föreläsningskatalogerna för Upsala universitet utvisa deremot, för en mycket lång tid tillbaka, ganska enformigt blott tolkning af gamla testamentets böcker och Koranen såsom det der idkade österländska språkstudiets älfa och omega, och torde detta snarare inskränka sig till en ganska elementär lingvistik, än höja sig till en filologisk, d. ä mera universelt kulturhistorisk ståndpunkt. Billigtvis bör erkännas, såsom ock af ofvanstående jemförelse framgår, att vid brödrarikenas högskolor är rikligare sörjdt för de studier, hvarom här är fråga. Kjöbenhavns universitet har två normerade professurer i österländsk filologi; i Norge åter begagnar man i rätt vidsträckt mån det, enligt vårt förmenande, förträffliga systemet att efter sig företeende omständig heter, om vi så få säga, öka eller minska kadern af akademiska lärare, att nemligen, när en vetenskaplig kraft framstår, som man önskar för den vetenskapliga verksamheten bevara, fästa den vid universitetet genom inrättande af en personlig eller tillfällig e. o. professur, som vid innehafvarens bortgång försvinner, om ej då samma skäl för dess återbesättande förefinnes. Detta förfarande förtjenar utan tvifvel mycken uppmärksamhet. Visserligen är det sant, att der ett universitet i så hög grad, somi vårt land är händelsen, får rätta sin vorksamhet efter de af staten faststälda embotsexamina, en fast kader af ett visst antal lärareplatser är af nöden, af hvilka ingen utan någon olägenhet kan för längre tid lemnas obesatt. Men å andra sidan är det ostridigt, att vid flere tillfällen undervisningen och vetenskapen ingenting skulle derpå förlora, om en plats lemnades för längre eller kortare tid ledig, när för dess fyllande en underordnad och blott under frånvaron af all täflan något så när antaglig sökande står till buds, liksom att de