Aftonbladet – 6 november 1873, sida 2

rvarne. De skydde icke ens att gång efter annan göra invasioner på värt område och bortröfva en mängd unga gossar. Ett sålavt sakernas tillstånd kurde icke fortfara. Det var Hollszd, som efter år 1824 den pligten ålåg att garantera säkerheten inom Sumatras farvatten. Sultanen erhöll derföre regelbundet förmaningar, bvilka ofta vor, hotande, men alltid onyttiga, till följd af hang vanmakt eller hans dåliga vilja. Vi kunde skydda våra närmaste intressen och sända ut kryssare på kusterna af Atchin; men så snart marinen fann sig nödsakad att intaga en offensif hållning, beklagade sig engelsmännen bittert öfver våra inkräktningar och anklagade oss för att förgripa 083 på Atchins sjelfständighet. För att göra slut på dessa missbruk auktoriserade vår regering år 1857 general van Swieten, då guvernör på vestra kusten af Sumatra och nu öfverbefälbafvare för den stundande expeditionen, att tvinga sultanen till att underteckna ett fördrag, genom hvilket han skulle förbinda sig att förebygga sådana skändligheter. Sultanen gaf efter, accepterade ett handelsförårag och lofvade att hindra sjörötveriet och straffa menniskotjufvarne. Detta kontrakt ratificerades den 9 Maj 1857. Snart blef det emellertid tydligt, att detta fördrag var fruktlöst och att sultanen förblef trolös och utan kraft. År 1840 hade holländarne förstorat sina besittningar på vestra kusten af Sumatra genom att successivt underlägga sig Tapanuli, Baros och Singkel. År 1858 förklarade sig sultanen i Siah, hvilkeng besittningar sträcka sig ända till Cap Tamiany (på vestra kusten) för vår vasall... Ön Nias (på vostra kusten) förblef utsatt för atchinesernes anfall och röfve: rier och köpmännen i Strait Settlements, hvilka likasom de andra ledo af sjöröfve rierna, vände sina klagomål mot sin egen regering och fördraget af år 1871 blef möj ligt. Att gifva Holland fria händer i Su matras angelägenheter var att säga till detta land: återställ ordningen, vaka öfver den allmänna säkerheten, hämna dina oför rätter! Det var ett dåligt exempel för de underlydande folkstammarne att se en enda bland Sumatras furstar ostraffadt visa olyd: nad genom att kränka alla menskliga lagar. Om således kriget icke haft en direkt och bestämd orsak, skulle man ha sökt och un nit en förevändning; ty motivet var detta. Förlidet år erbjödo sig tvenne af sultanens af Atehin vasaller att ställa sig under Hol lands beskydd. Regeringen afslog anbudet. men beslöt att begagna sig af detta anbud för att nödga sultanen att uppfylla sina löt ten under hotelse att annars företaga fråga varande annektion. Denna hållning ökade atchinesernes bitterhet. Väl vetande att de endast genom list kunde trium fera, satte de sig i förbindelse med vårt sändebud i Riou och gjorde de skönaste löften i afsigt att draga ut på tiden och uppskjuts det ögonblick, då vårs kommissiarier skulle komma till Atchin för att begära ett nytt fördrag. Sultanen an vände denna mellantid för att utan vår vet skap begära Portens bona officia och söka hjelp af Frankrike samt till och med erbjuds sig att ställa sig i ett slags vasallförhållande till England och tillbjuda detta laud de bäst: handelsprivilegier. Holländarne, okunnigt om dessa underhandlingar, förde gjeltve på ett af sina fartyg de atchinesiske sändebu den till Singapore, der de rådplägade mec de främmande makternas agenter. Undei vägen tilläto de dem att besöka 8tskillig: hamnar i sitt land, sannolikt för att öfver lemna till höfdingarne bref, som innehöll order att förbereds sig på kriget. Slutlige upptäcktes denna dubbelhet, och regeringe! sände ofördröjligen till Atchin vicepresiden ten i indiska rådet hr Van Niecewerhuyze: med fyra krigsfartyg för att bedja sultane! att förklara sig och gifva oss upprättelse Denne afslog båda delarne, fertsatte sin rustningar och kriget förklarades den 2 Mars.