Aftonbladet – 5 november 1873, sida 3

ringen af nuvarande-Arsenalsoch Stora Trädgårdsgatorna, att det nämnda husets hörn bort toges och detta befalldes äfven af öfverståhållareembetet. Husets egarinha, en fru Anna Krull, klagade häröfver, men på hennes klagomål följde endast denna skämtsamma resolution af Fleming: Min gamla Anni K Om -ert husrock vor kh Så skall det dock omk Och det för gatans skull, Hörnans understa våning. var. ända till-ett par tre år sedan upplåten till källare, en at de mest kända i Stockholm, Nu är, som sagåt, det gamla huset med dess vackra, ålderdomliga sirat rifvet för att lemna plats åt ett modernare, ämnadt att bland annat inrymma lokal för en bank. — Marskalk Bazaine besökte Ystad den 19 Sept. 1856. Han kom, berättar Ystads tidning, icke ensam, han anlände dit i ett mycket celebert sällskap, som utgjordes af marskalk Canrobert, numera aflidne prins August samt amiral Virgin, gfarty et Ganuthiod öfverförde dessa celebra personer från Liibeck. Stadens invånare skyndade till skeppsbron för att få se två af de franska generaler, som någon tid förut hade planterat de franska örnarne på Sebastopols ruiner. Sedan Gauthiod lagt till vid bryggan under en ganska häftig blåst, var marskalk Canrobert, nära besl . som det påstås, med Napoleon III, den förste som syntes -på landgången. Han är liten till växten, har långt och väl vårdadt hår, stora, uppskrufvade mustascher och bar civil drägt. Att hen var en högt uppsatt man, framgick tydligt af det vördnadsfulla sätt, hvarpå rinsen och amiral Vitgin bemötte honom. Sedan janrobert satt foten i land, yttrade han: Här var godt att vara; jag tål mycket väl att lig i fält, men ej:på sjön. Vid sidan af ljudet än de oroliga vågorna hördes;melodiska toner från ångbåtens aktersalong. Kommen ned i denna; såg man en ung, utmärkt vacker och elegant man sitta vid pianot, Denne var Bazaine, då strålande af -helsaoch ungdomsmod. På honom syntes ej spår till-någomn sionen han såg ut till att kunnas trotsa allt. Då han märkte, att Canrobert försvunnit, skyndade han efter honom och båda, uppvaktade af dåvarande kommendanten der på platsen, besågo först hamnen, hvars efter de begåfvo sig till husarkasernen. På eftermiddagen dinerades ombord å Gauthiod, hvars befälhafvare tillmötesgick marskalk Canroberts uttalade önskan, attbi måtte få ligga qvari hamhen tills: blåsten lagt sig. Canrobert var stadd på resa till. Stockholm i en diplomatisk mission, och Bazainehade: blifvit af kejsar Nä poleon befald att åtfölja den törstnämnde. — Historlen om ett skriftyg. B. T:s Wienkorrespondent berättar i sitt senaste bref bland annat följande: Bland många egendomliga, till och med besynnerliga utställningsartiklår, som förekomma i den störa engelska afdelningen, fäster ett skrifdon mångas blickar vid gig. Den 19 November 1868 jagade prinsen af Wales i OCompiegnes skogär i kejs. Napoleons sällskap. Plötsligt blef prinsen, som något skilt sig från sällskapet, omringad af tvenne hötsiga jortar och sväfvade i ganska stor fara, ty dessa djur kunna, jagade, mången gång blifva rätt farliga, när devisa håg att använda sina skarpa horn till anfall och försvar. Kejsaren. skyndar fram doch nedlägger med säker hand och säkert ögaden ena af de anfallande, hvarefter den andra gaf sig på flykten. Till minne af händelsen. afskar prinsen på hjorten en fot och stoppade den isin j väska för att sedermera förvaras på en enel träställning i hans arbetsrum. Efter Napoleon IIT:s död beslöt prinsen att bevara den i ett värdigare skick. Han lätt bearbeta sitt jagtbyte till ett skrifdon, hvars fot utgöres af svart marmor beströdd med ädelstenar, som bilda bin och violer, de napoleonska emblemerna. — Missförstånd. Ene man kom till Cette i Frankrike. Hans första fråga på hotellet var efter mäshroorhs (svamp), som högst delikat finnes derstädes. Värden förstod honom icke. Mushrooms! åtel engelsmannen, trampande med den ena foten på den andra, förgäfves sökande att erinra sig det franska namnet champignons-. Då får han plötsligt en god id. Han tager ett stycke kol och uppritar en fruktsvamp på väggen. Åh, jag förstår-, sade värden, sprang genast och hemtade — en paraply. — Deportation till Nya Caledonien. Samtidigt med att de dömda kommunisterna föras till i Caledonien; deporteras äfven galerslatvarne i Toulon, så att bagnon för framtiden upphäfves. I dessa dagar hafva de sistafångarne afgått från Sr CM rg Då ppninen skulle försiggå, eg Vv uppträde 2 Den bekante kommunistehetea och fordne sjöofficeren Lullier skulle såsom, dömd till deportation afsegla med Le Var till Nya Caledonien, men:han ville icke gå ombord. Han: började ropa: Lefve republiken! och autstötte rysliga förbannelser mot dem; som han kallade mördarne från den 25 Maj, som hade förstört hans framtid och vanärat honom. Slutligen måste man använda våld, men det var endast med svårighet 6 karlar kunde föra honom ombord. Han hotade fångvaktaren att ban skulle skjuta honom, då han återkom från Nya Caledonien. Galerslafvarne, som skulle inskeppas, bevitnade hela denna scen. Dessa olycklige intogos först af rörelse och försökte trösta Lullier, men han kallade dem för uslingar och hundar, hvilka han, en sjöofficer, ej ville hafva någotatt göra med. Då man ändtligen transporterat honom ombord, ville han på intet vilkor gå ned i det rum, som var afsedt för de: deporterade. En vild strid uppstod ånyo. Man öfvermannade slutligen Lullier, slog honom I bojor och bar honom ned i en skrubb närmast kölsvinet, der -han kommer att stanna under hela resan, så vida han icke lugnar sig.