Aftonbladet – 4 november 1873, sida 3

I hörn och en hel mängd mellan körten, Det behöfs sannerligen att de skola vara solida loch stå stärka i stormen, men när man vet att så är, kan man tryggt gå sin gata fram och alldeles ej behöfva frukta för att få en takpanna 1 hufvudet, mycket mindre ett helt hus på nacken. t Det gifvas ännu yrken i lifvet, hvilka en ung man comme il faut kan välja förutom bankirsyrket. Vi tviflade nästan derpå, då vi skrefvo vår förra veckoöfversigt. Nu mera äro vi öfvertygade. Och det är likväl ett borgerligt yrke eller åtminstone icke ett furstligt, hvilket senare naturligtvis all tid skall bibehålla sin dragningskraft för hvar och en, äfven om man ej förut gjort det till sin specialitet. Detförutom bankirsyrket eftersträfväde näringsfånget är general-konsulshandteringen. Så snart en sådan handtering befinnes ledig att ötvertaga, växa konsulsämnen upp i alla vrår, äfven de mest bortglömda och af spindelväf öfvertäckta. Det är ieke längre än sedan förlidet år, som svensk-norska general-konsulatet i Helsingfors satte lidelserna i svallning, och de mest öfverraskande kandidaturer visade sig. Nu hafva vi general-konsulatet i Hamburg le digt, och genast hafva pretendenter framstått frän öster och vester, norr och söder. Man förvånar sig öfver att finna den eller den militären, den eller den filosofie doktorn bland de mänga, som ettersträfva befattningen, men egentligen är det icke något, hvaröfver man måste förvåna sig, ty ett general-kon sulsembete är af samma beskaffenhet, som en postmästartjenst, att hvar och en anser sig duga dertill och hvar och en anser sig äfven böra få sysslan. För öfrigt må man ej glömma, att den herren gifver ett embete, honom gifver han ock förmågan att sköta det, en gammal, men derföre ingalunda utnött sanning. Skulle man förväna sig öfver något denna gång, vore det att bland de tjugoen sökande finna ganska många som redan förut egnät sig åt konsulshandteringen och icke fullt så många militärer sämt ej en enda prestman, naturligtvis en följd af de goda tiderna, till hvilka prestbristperioden äfven måste räknas. Den förflutna veckan satte kronan på verket, på Tessins mästerverk, vårt kungliga slott. Och det skrattade stockholmarne ät, ehuru det egentligen icke är något, hvaröf: ver man är tvungen att skratta. Icke skrattar man, då en skomakare hänger ut sin skylt, en hökare sätter en skinka i sin dörr eller hvilken annan yrkesidkare som helst söker fästa allmänhetensuppmärksamhet geuom några emblemer, som angifva beskaffenheten af hans handtering. Hvarför skulle då icke en krona få sättas öfver ett kungligt slott? Värt slott talar tillräckligt för sig sjelft, heter det, och Aftonbladet gjorde sig i går till en tolk för den allmänna åsigten, då det anmärkte att ingen kan, äfven tan skylt, misstaga sig om slottets ändamål och betydelse. : Den som skrifver dessa små öfversigter af den förflutna veckan vågar dock för sin del tro, att skyltar, annonser och affischer aldrig kunna skada, utan de tvärtom äro af stor nytta inom affärslifvet, i synnerhet om irman är ny eller öfvertagits af ny chef, hvarför allt hvad man kostar på en sädan ffentlighet ingalunda kan räknas till de faux-frais, af hvilka man ej har någon förlel. Nog kan det derför vara nyttigt att senom en skylt fästa hvar och ens uppmärk samhet derpå att här bo K. M:t och kronan. vad faggan beträffar, så brukas en sådan nängenstädes i andra monarkier för att tillsännagifva att monarken är hemma och ta ser emot, liksom fallet ju också är med våra kamrar under riksdagarne. På Tuilerierna, om dock ej voro nägot lustslott, svajade len trefärjade fanan alltid, då Napoleon III annas inom slottets murar, Så snart den tore kejsaren lemnade slottet, äfven om det cke var för en längre frånvaro än på en romenad i Boulogneskogen, ströks flaggan, ch när han åter satte sinfotiportgången i Pavillon de Y:Horloge, hissades hon igen. Sådant, der visar ordning och skick samt att nan förstår betydelsen af -royautens impo anta emblemer.