Aftonbladet – 4 november 1873, sida 3

pellet icke gilva fullständigt korrekt, äl mindre idealiskt fulländadt, men att des ; prestationer uppenbarade nit och omsorg ä 1 Ilika omisskänneligt som att de förtjen: tt I tacksamhet. Bland öfriga nummer å pro a lgrammet framstod lyckligaste Normans bril t ljanta kröningsmarsch. 7 : Den förflutna veckan 1 )skaffade icke någon kröningshäst åt Hen elrik V — det lärer vara fullkomlig miss r växt på dylika kreatur, och alla diploma kltiska underhandlingar hafva tjenat till rakt Zlingenting — men veckan visade verlden at : en bourbon icke alltid ljuger sig till en hl krona. Man behöfver ju icke tro, att det Ivar omöjligheten act komma öfver en häst. lilsom förmådde grefven af Chambord at: I bränna sina skepp. Låt oas hellre tre menskligheten om godt, äfven då hon re presenteras af en tronpretendent, samt att det verkligen finnes personer, som säga rent ut hvad de tänka, till och med då deras l uppriktighet skadar dem sjeliva, Det är just hvad grefven af Chambord gjorde i Iden förflutna veckan. Sire, ni kan ja gerna lofva de narrarne Jen trefärgad fana, och sedan låta färga om ;henne, hviskade en from pater i örat på I bourbonen, Fanan skall vara hvit!s utropade bourI bonen, och han skrek så att det hördes öf; ver hela den bildade verlden. Hvit, hvit, Ihvit!s och sjelf blef han röd af ansträngning och uppriktighet. Sire, säg åtminstone att ni vill möjligtvis i framtiden skänka Frankrike nägra små garantier för ett fritt styrelsesätt. Ett jsådant löfte binder ju icke, hviskade sam I me fromme pater, understödd af några dus lsin andre fromme patres, och dessutom lgifva vi eder absolution. Lotva, lofva eftergifter. Icke en enda eftergift, skrek grefven laf Chambord, ingen svaghet, ingen dagtingan med revolitionen! I Men, sire, ni förderfvar ju alltihop med len sådan oförsigtighet. På det viset kommer ni aldrig att hälla ert intåg i Parig. Iogen feghet!s Och grefven at Chambord blef allt högljuddare, allt ifrigare, allt rödåre i sin uppriktighet. Han var rent af sublim. Tst, för den heliga. jungfruns obefläckade aflelses skull! förmanade fäderne, i hvilkas anleten svikna förhoppningar, harm. och förskräckelse målade sig. Skrik åtminstone icke så öfverljudt. Allt det der kan ni säga åt oss, sire, och vi skola bedja den helige fadern att skrifva in edert namn i den gyllene boken; der de heliga stå upptecknade. Men det gär, vid Loyolas ban. sannerligen icke an att tala om det för hela verlden. Hviska fram det, så att blott vi höra det. Jag är den gudasände! skrek bourbonen i en väldig ropare. Bra, sire, mycket bra! och de fromme fäderne klappade händerna, men deras vio: letta ech svarta handskar åstadkommo blott en handklappning med dämpadt ljud. Den gudasände, som Frankrike skall taga emot sådan jag är med mina åsigter från fordna århundraden, min åstundan att qväsa friheten och mitt heliga begär att Eterställa påfvedömet i all dess förra glans. Jag kommer för att rädda Frankrike från det fördömda framåtskridandet och skänka det den välsignade medeltiden tillbaka. Jag skall taga med mig allt hvad vantro, vid: skepelss, prestvälde och öfriga gudomliga institutioner gifvit mig makt öfver. Helige Loyola! Karlen är galen! hviskade de svarta och violetta och flydde förskräckta långt från bourbonen. Vi öfver. lemna honom åt hans öde. Låt oss söka upp en ny frälsare, en som icke skriker ut på torgena hvad han tänker. För vår del skulle vi vilja föreslå, att hela den frisinnade verlden, framåtskridandets vänner i alla länder, skickade tacksägelseadresser till grefven af Chambord, ty sannerligen är det icke han sjelf och in gen annan som räddat oss från ett återvändande, för någon tid åtminstone, till den obskurantism och den reaktion i allmänhet, som skulle blifvit en följd af en ny boarboask restauration i Frankrike. Man kan icke gerna ropa. lefve Henrik den femte; men lefve grefven af Chambord, det är hvad genombitna republikaner kunna kosta på sig och som de verkligen böra ropa, gå vidt de hafva något förstård och ej äro i fullkomlig saknad af hvarje tecken till erkänsla, Ja, lefve gretven af Chambord! Men huru skall det nu gå med den der! stenrike bankiren — vi kunna aldrig erinra oss, om han heter Mosel eller Maas eller: Werra, kanske det var Falda — som far omkring och tager upp beställningar på kronjuveler? Han kan visserligen ännu hafva ganska god marknad, ty det kan finnas flere furstar i Europa, som behöfva hjelpa uppl: kronans glans, och får bankiren-juveleraren icke tillräckliga beställningar i det monar. kiska Europa, så har han en liten filial atdelning i Nordamerika, der förbrukningen af kongress-juveler lär vara ganska stor;. men att mista en sådan kund som konungen af Frankrike är dock känbart, till och med för en Mosel eller en Fulda. Bankirenjuveleraren har också redan lemnat BStock-j holm, för att göra marknad på annat håll, l säger man, men sannolikt endast för att på ort och ställe undersöka, om det icke ännu skulle gifvas någon möjlighet att få leverera kronjuveler ät franska staten. I brist på en äkta bourbon nöjer hr Werra eller hr Fulda sig med imitation, t. ex. en liten orleans eller, man behöfver icke vara nogräknad, då man förfogar öfver allt -hvad den europeiska ädelstensmårknaden erbjuder mest lysande, en simpel napoleonid. ; Man säger ocksk, att ir Weser eller Fulda I rest så hastigt härifrån, till och med innan : Cadiers hotell blifvit riktigt färdigt och in. nan Ladugårdslands Strandgata uppnått sin falländning, endast derför att han här fann alltför mänga konkurrenter, såväl bankirer som juvelerare, ja till och med bankir-juvelerare, Man är allt för civiliserad iStockholm, skall han hafva yttrat med symbaral tecken till en mindre angenäm öfverraskning. Å De Stockholmska bankhusen stå sig förträffligt, om också det icke just kan blifva. särdeles många nya under den närmast kommande tiden. Det var säledes ingalundal början till slutet, som rågon sade vid in j! gången af den förflutna veekan, och öfver: det goda och solida förhållandet har helali Stockholm, för att icke tala om hela Sverige, i stor anledning att glädja sig. Hvad skulle l: det hafva blifvit af oss, om våra mängal: bankhus börjat vackla? Sannerligen vi väl: gat taga ett enda steg ut på gatan af fruk-!1 tan att få ett sådant der hus öfver hufvu-l: f 3 l 1 det på oss, någonting ganska nedtryckande för den som vill röra sig fritt. Detärsannerligen ingenting att skratta åt, ty, såsom Wi amn ace frikatan att cntnnae Tr mn wana