Aftonbladet – 4 november 1873, sida 2

liga nödvändigheter, som följa med deras yrke. Henri de Bourbon har — hvarför icke säga det — länge hoppats, att denna majoritet, som man från alla håll lofvade honom, skulle lyckas att bilda sig. Åfven mr han har under vissa stunder invaggat sig i! den tanken, att han skulle inträda i Frankrike, efterlängtad af hela nationen, återkallad af den mest monarkiska kammare landet känt sedan åttatio år. Valet af den 8 Februari voro en Försynens skickelse; i alla händelserna skönjde man Guds finger. Så dan är emellertid den oöfvervinneliga mot vilja, som den gamla regimen, hvilkens spöke nu syntes heta Frankrike, ingifver detta land, ätt denna i hoppet motsedda majoritet uppgick i rök innan hon ens uppstått. Och då förstod Henri de Bourbon, att hans stund ännu icke kommit, och han beslöt med lika mycken fasthet som höghet att vänta till det ögonblick, då hån kan, enligt den gudomliga Försynens rådslag, fullborda den misson, som är honom anförtrodd. Ty han reserverar sig, till och med då han synes uppoffra allt för sina ideer och ein fana. Han förlorar icke tron på sina öden. Man skulle kunna säga, att han räknar på någon oväntad kupp af ödet. Kanske för första gången går grefven at Chambord ur sin roll af faderlig konung för att mottaga rollen af nationens räddare. Våra dagars Frankrike och historien skola beklaga, att han icke försmått att låna af olycksmannen af den 2 December sådana ideer och ett sådant språk, som erinra om den mest olycksbringande tilldragelse i vår inre historia. Skulle grefven af Chambord vilja vädja till styrkan? Det är mycket sällsynt att i de borgerliga krigen styrkan åtföljer rättvisan, och i dessa fruktansvärda slitningar vet ingen hvem som skall trinm fera, Men nej, vi skola icke af Henri de Bourbon underkastas ett sådant prof. Frankrike, säger han, kan icke förgås. Detta orubb liga förtroende till beståendet af den nationön, som hans förfäder bildat tillsammåns med vära, är hädanefter allt som fäster honom vid oss. Detta fosterlandskärlekens band och denna tro på Frankrike äro tillfyllest för att ättläggen af våra gamla konungar skall bli förenad med sittland och der åtnjuta den aktning, som alltid med frikostighet skall skänkas en furste, som upp: fostran och landsfiykten mer än bördens fördomar gjort främmande för oss, men som dock fjerran från oss bevarat vår stams förnämsta och ädlaste egenskaper: öppenhet och mod. 1 Niomannautskottet, för hvilket genera; Changarnier som bekant är president, höl den 31 Oktober ett möte, hvarvid det be slöts att konstatera det rätta sammanhanget med Chesnelongs redogörelse för samman: komsten med grefven af Chambord genom att offentliggöra protokollerna öfver komitåns möte den 16 Oktober. Af denna be rättelse framgår, att grefven af Chambord, enligt den af Chesnelong afgifna berättelsen, hvarken protesterat emot de konstitutionella principerna eller emot den trefärgade fanan, då dessa punkter bragtes å bane. Presidenten hade lugnt åhört Chesnelongs framställ ning och derefter sammanfattat sina beslut sålunda: 1) Han fordrar icke att det skulle göras någon förändring med fanan, förrän han hade faktiskt öfvertagit makten; 2) då detta skett, förbehöll han sig att framkomma med ett förslag, som skulle vara af den beskaffenhet, att det var förenligt med hans ära och tillfredsställande för nationen och dess representanter. Chesnelong tillade, att Brun Cazenove och Carayon. hvilka på samma tid som han var i Salzburg, i sitt partis namn hade antagit ett program, enligt hvil ket den trefärgade fanan skulle bibehållas och endast kunna förändras efter öfverens kommelse emellan konungen och nationalförsamlingen. Häraf framgår hvilket förkrossande intryck grefvens af Chambord förklaring har gjort på monarkiens och isynner het på den liberala monarkiens anhängare. De ville icke tro på möjligheten af ett sådant nederlag och gjorde ännu i sista ögon blicket ett försök att frälsa restaurationens sak, Grefven af Chambord blef underrättad om att hars tronbestigning var en omöjlighet, om hans bref af den 27 Oktober blef offeutliggjordt, och Niomannantskottet samlade sig för att afvakta ett telegram från Salzburg, som indirekte skulle desavouera brefvet genom att förbjuda dess offentliggörande; men telegrammet uteblef och det förtviflade dokumentet säg ljuset i Union. Efter hvad som är skedt, måste detta anses som en stor lycka; ty man skulle icke hafva haft någon garanti för, att icke pretendenten ånyo ombytt åsigter och det kunde hafva varit för sent att finna, bot härför. Det exempel, kantonen Geneve gifvit genom antagandet af en ny författning för ka I tolska kyrkan, tyckes vinva efterföljd äfven li de öfriga kantonerna i Schweiz, der rö relsen mot ultramontanismen öfverallt vunnit insteg. I den största bland alla kantonerna, Bern, har stora rådet med 154 röIster mot 29 antagit en ny lag angående kulternas organisation, i kraft af hvilken så väl katolske som protestantiske prester häI danefter skola väljas af församlingarna. De äro underkastade omval hvart sjette år. För att blifva gällande måste lagen antagas genom en folkomröstning.