Aftonbladet – 4 november 1873, sida 2

den trogna tjenarinnan åhörde ned tårar och utrop af glädje. Gud välsigne honom! Han kommer ju ihåg allt här vid Norlaw — ja, äfven en sån som mig! utbrast hon. Fru Martha steg litet häftigt upp från stolen der hon hade satt sig. Hvarför skulle han inte komma ihåg dig? frågade hon; du har hört detta hus till, alltsedan Huntley kom hit till verlden och jag vill hoppas att jag aldrig må upplefva den dag, då någon af mina söner glömmer hem och gamla vänner. Det kan vara tid på nu att stänga dörren och fönsterluckorna; det borde du ha gjort redan, och elden kunde ha varit släckt, men det är en skön qväll att vara uppe, det är visst sannt. Just så ja! sade Marget till sig sjelt, då Huntleys mor åter gått in till Cosmo i matsalen; detta är väl den skönaste qväll hon har haft sedan mången månad tillbaka fast hon inte vill låtsa om det. Tror hon kanske att jag inte vet huru hennes hjerta trår efter sonen derute på hafvet — välsignelse öfver honom! Så underligt det synes att samma vackra stjernor lysa öfver det gamla slottet och öfver vår unga laird, fastän hela verlden skiljer dem åt — men Försynens hand hvilar öfver dem båda och öfver oss alla. Lofvad vare Gud! Han skall återföra sonen hem i behaglig tid! Då fra Martha kom in i salen, fann hon Cosmo fördjupad i läsning af ännu ett bref. Ynglingens vackra ansigte lyste af glädje och öfver munnen låg ett uttryck af blyg triumf. Det var icke Patricks bref, som Cosmo läste; detta låg änna oöppnadt på bordet framför moderns plats. Hon kände sig icke fullt nöjd med Cosmo denna stund; att låta sitt intresse så fängslas af ett annat bref — troligen från en student eller annan