Aftonbladet – 1 november 1873, sida 3

innan röst tppe från vagnstaket och ropet spkompangerades af ett något osäkert svän sande med en fana; öfriga passagerare kreko med, posthornet smattrade en ljud. ig fanfar och vagnen for vidare, allt under ortsatt jubilerande, Jacob tog af sig hatten, kastade honom lögt i Inften, kramade ihop den, då den åter om ned och utbrast i ett utomordentligt krik, tjat eller skränande, som var omöjigt att tolka, vände sig derefter tvärt om, ch började med språng som en liten tigeringe förfölja postvagnen, under det häns ånga armar slängde af och an, och han dref ipp nästan ett lika stort dammeln som vagen, hvilken han följde efter. Cosmo, som tod ensam qvar, började mera säkta anträa sin hemvandring och kunde, trots allt ntresse för den stora tilldragelsen — reormbillens seger — icke låta bli att skratta sodt åt den lilla, löjliga figuren och åt huru an under sin kapplöpning med postvagnen längde med sina stora fötter och händer. Jå Cosmo kom till Kirkbride var postvagen just på väg att nnder ljudeliga hurraop och -glädjeskrik fortsätta färden. Ingen unde tänka på annat och tala om annat; la ville trycka hvarandras händer, och un er sorlet af ett halft dussin talare, som på n gång ville ha ordet, hade Cosmo svårt tt till och med bringa postmästaren, som ndå borde representera styrelsen och det ansade partiet, till känsla af sina pligtern, josmos bemödanden lönadeg smollertid med en -bästa framgång och ban skyndade glad em mej tre bref i handen, TRETTIOFEMTE KAPITLET. . Refortybillen-har gått igenoml... Vi ha egrat, min morl ropade Cosmo i det han