Aftonbladet – 1 november 1873, sida 3

verksamhet, som ordningsmakten har att en: ligt gällande lag utöfva i afseende å vissa områden af denna förvaltning, detta bekla gande söker Dagbladet vända — vi skulle nästan kunna säga vränga — derhän, att vi skulle hysa sympatier för ett ingripande af polisen i kommunens angelägenheter,, och att vi vilja göra öfverståthällare-embetet till den förnämsta faktorn i hufvudstadens kommunala förvaltning. Vi bedja få föra vår ärade medbroder till minnes, att det icze nu är första gången vi ifratemot det öfverståthållarens olämpliga och principvidriga ingripande i kommunens angelägenheter, som är en följd af hans nämnda sjelfskrifna ordförandeskap, och detta icke blott med afseende på förödmjukelsen af den undantagsställning och det omyndighetstillstånd, hvari landets främsta kommun derigenom finnes försatt, utan äfven med hänsyn till de mångfaldiga praktiska olägenheter, som deraf äre en följd. Sä vidt vi kunna erinra oss, har Dagbladet, vid de tillfällen då denna fråga stått på dagordningen, beskedligt tegat still, ehuru det då verkligen gällt att kämpa för den decenmtralisation och den sjelfstyrelse, såsom hvilkas riddare Dagbladet nu ger sig min af att uppträda. En af de praktiska olägenheterna af den ställning till förvaltningen som kommunalförfattningen, emot kommurens önskningar, gifvit ordningsmaktens chef, är den vansnakt hvari ordningsmaktens organer finna sig försatta i förhållande till de kommunala myndigheterna; ty huru mycket vår poliskär än må ha höjt sig på senare tiden, så långt har det dock säkert icke kommit med vare sig den högre eller lägre polispersonalen, att dess medlemmar företaga sig att utan högvederbörligt tillstånd draga för rätta myndigheter, i och med hvilkas inkallande för polisskranket det i sjelfva verketvore deras egen chef, hr öfverståthållaren, gom de der instälde. Och vi tvifla verkligen på att Dagbladet, trots de demokratiska later, som det behagat antaga för att öfverbjuda oss i månhet om sjelfstyrelseprincipen, på allvar vill bestrida behofvet af en ordningsmakt vid sidan af de förvaltande myndigheterna, vare sig I en stor stad eller annorstädes, och allra minst i en sådan. Men hvad helst Dagbladet än härom må tänka, så lärer det i alla fall vara ensefmed oss derom att gällande lagar böra etterlefvas. Och de lagstadganden, som borde tillämpas i afseende å de förhållanden, som gifvit anledning till denna polemik, återfinnas i gatläggningsordningen för Stockholms stad den 12 Maj 1870. I sin 8 2 stadgar deuna lag, att gator, torg och allmänna platser skola beläggas med sten eller ock förses med annan fast, för ändamålet lika lämplig betäckning, varande det dock medgifvet att aflägsna eller mindre besökta gator, vägar och platser må genom påfyllning af makadamiseringseller annat tjenligt väggrus underhållas, hvarefter det i 19.3 heter: . Frågor om öfverträdelse af denna författning upptagas och afgöras af öfverståthållarembetet för polisärenden och fullföljas i den genom K. M:ts nådiga förordning den 30 April 1844 för polismål stadgade ordning. Öfverståthållareembetet eger derjemte att. utan afseende å det för hvarje år fastställda arbetsförslag eller det för årets gatläggningsarbeten anvisade anslags möjliga otillräcklighet, tillhålla vederbörande att inom viss förelagd tid vidtaga sådana åtgärder till gators, torgs, allmänna platsers och vägars, med tillhörande gångbanors, rännstenars och afloppstrummors iståndsättande, som för den allmänna trafikens behof eller förekommande af osundhet finnas nödvändiga. Det är efterlefnaden af dessa ganska välbetänkta och välbehöfliga lagstadganden; som här i hufvudstaden blifvit på ett oförsvarligt sätt åsidosatt, och detta i vår tanka hufvudsakligen till följd af öfverståthållarens ställning till kommunalförvaltningen. Ty ingen lärer betvifla, att om underhållet af stadens gator ännu äläge enskilde fastig: hetsegare och om nägon eller nägra bland dem lemnade sina gatudelar i det skamliga skick, hvari, exempelvis, Ladugårdslands Strandgata befinner sig, så skulle det hagla bötesutslag öfver de försumlige. Skulle nu den förvaltande myndighet, som vården om gator och allmänna platser. för närvarande åligger, på samma sätt tillhållas att fullgöra hvad lag och anständighet bjuda, så innebure sådant hvarken nägon våda för sjelfstyrelsen eller något öfverståthållareembetets upphöjande till den förnämsta faktorn i den kommunala förvaltningen. Det vore ingenting annat än ätlydnaden af ex lag, hvars tillvaro, genom omständigheter lem vi antydt, räkat i det närmaste falla i glömska,