Aftonbladet – 29 oktober 1873, sida 2

hvarpå man beredde sig tillfälle till en för-d ändring med konsulatet i Alger. 1 Det långt ifrån lyckliga sätt, hvarpålg konsulatförhållandena i östra Asien varit!h ordnade, ha vi, ej länge sedan, påpekat. Aflv kungörelsen om Shanghai se vi, att manle ämnar fortsätta ett förfarande, som a priorilu måste förefalla enhvar otjenligt, och omin hvars olämplighet erfarenheten nu aflagtls sitt vitnesbörd. Vi antaga, att de å kon-lt sulsfonden anvisade 3000 specier komma att utgå utan nämnvärdt gagn. Enligt k. b.af den 26 April 1872 skola, i fråga om lönadels vicekonsulsoch konsulatsekreterare-befatt-1n ningar, norska departementet för det inrelr samt kommerskollegiam yttra sig om be-l8 höfligheten. Det vore i sanning märkligt, l om dessa myndigheter förordat den allt an-l1 nat än ändamålsenliga inrättning af värt( konsulatväsende i Kina, som omöjligen kanjk upphjelpas genom det för några år sedan r vidtagna experimentet, att på den med vårta land obekante och för dess intressen likgil-d tige generalkonsulns kontor anställa såsom e biträde, i en underordnad och osjelfständig ställning, en svensk eller norrmän. 1 Om ej tillgängliga medel bättre behöfdesv å andra håll, och derest ej vigtiga och så-lv som sådana länge sedan erkända reformer ili konsulatväsendet hindrades — efter hvad vil! måste förmoda — af bristande penningtill-Jc gångar, skulle bibehållandet af vicekonsula-ls tet i Helsingör visserligen med afseende ål kostnadens belopp vara af ringa betydelse. Det är bekant, att denna befattning, som blef behöflig när Sverige genom 1720 års fredstraktat åter åtog sig att erlägga Sunds: tull, redan af 1855 års konsulatkomit, under förutsättning af Sundstullens upphörande, föreslogs till indragning. Då befattningen emellertid för några år sedan återbesattes, föranleddes detta af den då mycket öfverklagade smugglingen i Sundet. Man kan näppeligen förmoda, att den befunnits ega någon kraft och verkan till afhjelpande af nämnda missbruk. Smugglingen har väsentligen minskats, men detta ha vi nyligen i ett meddelande i Postoch Inrikes Tidningar, om hvars officiösa ursprung nägot tvifvel ej lär kunna ega rum, sett tillskrifvas helt andra orsaker, än tillvaron af ett svensk-norskt konsalat i Helsingör, nemligen 1871 års deklaration och de från dansk sida vidtagna åtgärderna. Att de nyss anförda myndigheterna nu mera kunnat anse sig ega auledning att vitsorda befattningens behöflighet, förefaller derför mindre troligt. Ett föga sannolikt och för öfrigt alldeles oskadligt rykte om någon å bane varande plan, att i Frankfart anställa en svensknorsk konsul, blef ej länge sedan af officiella bladet skyndsamt vederlagdt, hvilket föranleder oss att påpeka, att man redan någon tid väntat att på samma ställe få läsa något meddelande, helst en tillfyllest görande vederläggning af tvenne andra -yk: ten, af hvilka åtminstone det ena för två till tre månader sedan genomlupit en stor del af den svenska och norska pressen, det andra såväl offentligen framställts i de skandinaviska bladen i Amerika, som äfven genom bref från Chicago kommit till vår kännedom. Vi taga för gifvet att intetdera undgått vederbörandes upp märksamhet, och att undersökningar ofördröjligen påbörjats, lika som vi gerna vilja förutsätta, att båda befunnits eller måtte komma att befinnas fullkomligt ogrundade. Men i sådant fall är det ingalunda tillräckligt, att de personer som drabbats af svåra anklagelser rättfärdiga sig, om än på det mest fullständiga och tillförlitliga sätt, inför den öfverordnade myndigheten. Både för derås egen skull och för de intressens, som åt deras vård äro anförtrodda, är den upprättelse, som endast en offentlig vederläggning kan medföra, oumbärlig. Skulle åter beskyllningarna vara grundade behöfva vi ej säga, hvad afscendet på ej mindre statens värdighet än enskildes väl föreskrifver. En tysk tidning, Berliner Volkszeitung, har nämnt en svensk-norsk generalkonsul i nya verlden såsom delaktig i den gemena och nesliga affär, som under namn af kuli-transport endast är en mer eller mindre beslöjad slafhandel. Ungefär samtidigt, eller i sistlidne Augusti månad, nådde oss de i mycket spridda amerikanskskandinaviska blad oförbehållsamt uttalade anklagelser mot en i Förenta Staterna anstäld svensk-norsk vicekonsul för en, på hans embetsställning stödd, delaktighet i den Winslöwska bankens i Chicago bedrägliga affärer. Vi uttala — heter det i ett oss till handa kommet bref — ingen som helst beskyllning mot konsuln; måhända är han alldeles oskyldig; men vi tro att det, när en så bestämd anklagelse, undertecknad af en känd man, framställes i de mest spridda tidningar, måete vara de svenska och norska auktoriteternas pligt att undersöka saken. I ena som andra fallet äro de svåra anklagelser, vi påpekat, allt för bestämdt och uttryckligt framstälda, för att böra utan någon undersökning afvisas såsom lösa rykten. Också antaga vi, som sagdt, att vederbörande tagit nödiga mått och steg, för att förvissa sig om verkliga förhållandet. I förra fallet är statens anseende, i det senare derjemte många till Amerika utvandrande landsmäns intresse på det nmärmaste förknippadt med frågan. Man börjar med någon otålighet afvakta resultaten af efterforskningar, som väl måste kräfva en ej alldeles kort tid, men gom synas kunna och böra så mycket som möjligt påskyndas genom telegrafkorrespondensens anlitande, Man hör ofta uttalas farhågor för ötfvereroge i nägra af Europas kulturländer, ) k Å