Aftonbladet – 28 oktober 1873, sida 3

Fr. Puauz. EES Den förflutna veckan var afgörande för Henrik den femte, och detta är så märkvärdigt, att det kommer hela verlden att glömma en hel mängd andra tilldragelser och oss här i Stockholm att uppskjuta vär harm öfver åtskilliga allmänna arbetens bedrifvande eller icke bedrifvande. Om också den franska nationalförsamlingen icke är så alldeles att lita på, som den gudasände bourbonen kanske förestält sig, så har han deremot fått på sin sida sjelfve Ohan Demirgian och behöfver derför icke bekymra sig om församlingen. Stallmästaren är vunnen, men kröningshästen lär ännu ej vara anskaffad. En dag infunno sig i Circus Renz i Wien tyå legitimistiska ambassadörer och frågade direktören, om de der kunde få köpa en sådan häst. Direktören förklarado, att hans specialitet icke vore att dressera kröningshästar, enär den artikeln nu mera mycket litet efterfrågas på hästmarknaderna, men han skulle kunna afstå ett ganska vackert kreatur, som kunde göra många andra konster. Han kan t. ex. låta er veta hvad klockan är slagen, sade direktören, men detta tycktes ej vara i spekulanternas smak. De ville hafva en häst, som kunde falla på knä, menade de. Min häst faller på knä, så snart han får se en clown, förklarade direktören. Vi skulle vilja att han fölle på knä, så snart han finge se en kyrkans tjenare, sade ambassadören. Nå, det kan ju vara det — — jag menar, att det kan ran snart nog lära honom,, yttrade direktören. Hästen befanns ganska lämplig till spektakelhäst, men direktören begärde 10,000 rancs, och det var alltför dyrt för en köung, som änuu icke fått någon civillista och som ej ens visste på hvilken purkt den franska stallfrågan för närvarande befunne sig. Det blef också icke något köp af. Circus Renz har ännu qvar sin häst, som faller på knä för hvarje clown, men ignorerar det katolska presterskapet. Diplomatiska underhandlingar lära vara inledda med ätskilliga manådge-direktörer — huruvida någon förfrågan ingått till Mothanderska manågen veta vi dock icke — stallegare, hästprånglare m. fl. för att till skapligt pris kunna erhålla en vål dresserad kröna shäst, hvilka underhandlingar döck icke ännu krönts af framgång. Hufvudsaken är döck att den politiska Btallmästaren är vunnen för den heliga saken. Snart får mån väl derföre höra talas om kröning i Saint-Denis. Fanan måste kanske förblifva trefärgad, hvilket vore ef högst förarglig omständighet, men man sätter små liljor i hörnen; och då är den gamla bourbonska äran räddad. En väl dresserad kröningshäst, en fana med små liljor i hörnen och er gtallmästare, som lieter Ohan Demirgian — meta behöfs sannerligen icke för att rädda Frankrike. Lefve huset Bourbon! Hade vi blott ett enda sådant hus i Stockholm, så vore bostadsbristen kanske afhjelpt. Men hvilka bus hafva vi? Jo, vi hafva bankhus. Snart finnas icke andra hus i vår hufvudstad än sådaha. De hafva kanske icke innu trängt upp på söders, ehuru det talas om att Mösebacke skall inredas till en bank, men i-stan och på :norr hvimlår let af bankhys. ph osg blott gå en az de större gatorna, skola vi nog snart ge huru ag står tilll — Hva Po det der för ett us? En bank! Ock det der? Det är en an. a der i Börge? Också en banks vem har byggt det der palatset, för hyarg kull sjeltva fär drikonlika bedsålord ring fått stryka på foten? Det har en ankegare. Hvem är det som låter rifva let der gamla, vackra huset i hörnet af orget, nära operan? Det är en bank, som umnar bygga upp ett mycket vackrare bug ch naturligtvis mycket solidare. Men hvem år om huset bredvid det som rifves? En ankegare. Och nybyggnaden, der nere vid romenaden? Det skall bli en bank; Men vad skall man göra af huset bakom nyyggnaden? Man skall göra en bank deraf, )fver allt en bank, alltid en bank, en bank ram och bak, en bank här och der. Va la angque! Aftonbladet är nog gammalt för att ernra sig den tid, då det ansägs för högföräderi att tala om någon annan bank än är gamla hederliga rikets ständers. Man unde icke tänka sig bankväsendet annortädes än vid Jerntorget i de gamla solida valfven — hinc robur et securitas — i de ederssmma, qvafva och dammiga embetsammen, der allt gick så grundligt byråkraiskt till väga, allt skulle vars examineradt, f staten proberadt och fullt embetsmanna1essigt expedieradt. Om bankirer hade an visserligen läst i romaner samt någon ång äfven sett cem, men endast på kungga teaterns scen. De voro utlävdska praktäxter, som aldrig kunde öfverflyttas i svensk rd, lika litet som man kunde bygga jernägar i Sverige, -ty landet vore allt för ergigt. Och nu? Nu stöter man ihop ed bankirer, riktigt svenska bankirer, blott jan sticker näsan utanför porten; man har em till vis å vis i frånsäsen, vid middagsordet, vid spelbordet; de sitta på samma ida om ridån som vi sjelfva, när vi se en omedi på teatern. En bankir är en helt anlig stockholmare, som låter raka sig hos r Wahlberg, klippa sig hos hr Bäck, köer sina hattar hos Eriksson eller Södertröm, låter göra sina skodon hos Tran6 ler Palm, tager sina rockar från samma atelier, som Vi andra, vare sig att vi äro amrerare i riksbanken eller extraordinajer i finänsen, kryddkrämare, hökare, onstnärer eller skriftställare, unga eller amla meålemmar af det egentliga Stockolm. En bånkir är således icke längre ågon myt, utan en realitet, med hvilken an. till och med har rätt att umgås. Man zulle om honom kunna säga hvad profesor J. H. Schröder i Upsala yttrade om refve B.: Han är icke alls högmodig, 7 jag har sett honom äta smörgås med lt kött. Äfven det hatva vi sett banirer göra. Och med all denna realism och denna lklighöt hos bankirer och banker i Stockolm, är det just de göm för närvarande tyra oss, tänka för oss, handla för oss, ed ett ord: äro vår försym. Men som list hvar skulle vilja spela försyn, önskar ckså litet kvar att blifva bankdirektör, örr sträfvade handtverkaren efter att göra nån Till dtataend tinnatåman te I bRandane