Aftonbladet – 28 oktober 1873, sida 3

San om stundens tilldragelse; grupper af män, promerande af och an med härdt sammanpressade läppar och flammande blickar; sorlet och rörelsen bland dessa hopar och på denna gata, der tumult och upplopp blifvit historiska händelser — allt bildar en tafla af målande och stark effekt, Kvarken lik Paris eller London, men lika karakteristisk som båda. Något pöbelupplopp var det emellertid icke den dagen då Cosmo Livingstone stod utanför en liten bokhandel, hvars egare allt emellanåt kom i dörreir och med häftighet yttrade sig i korta meningar till den lilla hopen åskädare ute på hans trappa. Vi skola tvinga dem till det, om vi också skola gå ända till London! ropade bokhandlaren. Kung Wilhelm skulle göra klokare om han tog bättre vara på sin krona, än lyssnade på sin gemåls råd. Vi ämna inte låta reformbillen förloras, för ett tyskt infall. Hollah, gossar! håll er tysta — nu komma de! hör ni dem? De kommo. Åskådarnes sorl och oroliga rörelser vitnade om något ovanligt och det var i sanning en besynnerlig procession som Härmade sig. Utan ett ljud af musik; utan en skymt af glada färger, trampande och stampande, icke taktmessigt, utan långsamt och tungt söm man kunde vänta af en framtågande folkbop, dritven at en mäktig impuls, nalkades ett långt tåg af män i deras arbetskläder, oprydda, flärdlösa, under hemlighetsfull tystnad, bärande några fanor, svarta med hotfulla emblemer och valspråk dem ehdast en till det. yttersta spänd, nationel hänförelse kunde skydda för åtlöje — ett färligare vapen än: stätsmakternas förföljelse. Ingen skrattade nu åt dödskallarna och benknotorna på den stumma processionens fanor och de tunga stegen af denna stora menniskomassa, icke lifvade af taktmeskig: