Aftonbladet – 28 oktober 1873, sida 2

lighet och i stånd att göra sig saker tilll fel och missgrepp, af beskaffenhet att verk-Å ligen förtjena att göras till föremäl för en-. skildt och offentligt klander? Vi tro Btmin-: stone för vår del att sådant kan inträffal: och vi vilja derföre vänligen hemställa tilll: Dagbladet, att då vi framgent kunna fål! nöjet att med den aktade medbrodren disku-: tera offentliga mäns och myndigheters handlingar, han må helt enkelt hälla sig tilll. frågan om gjorda anmärkningars befogenhet, : men icke framställa hvarken den ena eller andra myndigheten eller korporationen så l som för all kritik fredad, derföre att enl. valsmanskår förmenas böra bära ansvaret för hvad som gjorts eller underiåtits, Men, anmärkningsvärdt nog, har Dagbladet, på samma gång det velat göra val) männen medansvarige för myndigheternas åtgöranden, riktat en förebråelse met oss, för det vi vid framställningen af det system, som hos kommunalförvaltningen gjort sig gällande, batraktat de beslutande och för-: valtande myndigheterna såsom med hvarandra solidariska. Det torde likväl benäget medgifvas, att dessa senare stå i ettl vida mera direkt och omedelbart beroende : åffide förra än kommunalrepresentationen afl: valmännen, samt att den beslutande myndigleten — här stadsfallmäktige — harl! helt andra utvägar att göra sin vilja gäl-l lande och respekterad hos de förvaltande : myndigheterna — drätselnämnden och dess afdelvingar — än valmännen hos kommu:! nalrepresentationen. Att de få gemensamt: bära ansvaret för ett under en lång följd af) år inrotadt bakvändt system torde således: få anses fullkomligt i sin ordving. Vi haj för öfrigt alldeles icke haft för afsigt att ställa några särskilda personer på skampallen, utan holt enkelt att beifra ett missbruk, dervid tillämpande alldeles samma grundsats som den Dagbladet sjeltt nyligen uttalade i en förtjenstfull uppsats i ett annat ämne, och hvilken lydde sålunda: Hvems felet är, känna vi icke och derom bekymra vi oss ej heller; vi hålla oss endast till fakta, Bland de fakta, hvilka vi åberopat såsom exempel på det af oss skildrade systemets tillämpning, stod, såsom vära läsare torde erinra sig, främet Ladugårdslands strandgata. Dagbladet behagar beteckna detta exempel såsom den gamla käpplästen Ladugärdslandaviken, denna räddningsplanka för alla, som hårdare ansättas med uppma ningar att Åtminstone gifva något skäl för ett i allmänna ordalag hället omdöme om vår dåliga kommunalförvaltning, Ett yttrande, sådant som detta, kan visserligen lätt nog slinka in i en pårak arm skrifven tidningsartikel, hvars innehåll temligen tydligt ger vid handen att dess författare icke med egna ögon sett den trakt hvarom fråga är och att han om densamma och dess beskaffenhset icks eger någon annan kännedom än den som tilläfventyrs kunnat förvärfvas i drätselnämnden; men för hvar och en,som verkligen på ort och ställe tagit i betraktande huruledes Stockholms kommun här för en kostnad af flere hundra tnsen rår fått såsom valuta en kolossal dypöl, som lemnats att är ifrån år sprida sin stank öfver trakten, erbjuda för ögat ett det vidrigaste och mest skandalösa skådespel, som väl en stor stad kan erbjuda, samt utgöra en plåga och en vämjelse för dem bland stadens och traktens invånare, som haft något att vid den nyanlagda kajen bestyra eller nödgats pas sera förbi eller öfver pölen — för hvar och en som sett detta, blir det klart hvarföre Ladugårdslandsviken och dess stratidgata städse nämnas i främsta rummet, då Stockholms kommunalförvaltsings syndaregister kommer på tal. Skandalen är här alltför stor för att den icke skulls utan lott och byte taga i anspråk främsta rummet bland hufvudlösheter och försummelser, som kunna läggas kommunalförvaltningen till last. Dagbladet har likväl godheten medgifva, att arbetet med Strandgatan vid Ladugårdslandsviken-gått betydligt långsammare än vederbort; men, säges det, vi borde ha undersökt hvar skulden ligger till den klandervärdalång samheten mnmnied arbetets utförande, och vi skulle då ha funnit, att felet är att söka ganska långt tillbaka i tiden, hela sex år. Drätselnämnden förkastade nemligen 1867 ett af vederbörande tjensteman framstäldt förslag att för fyllpingsarbetets påskyndande för stadens räkning anskaffa särskildt konstruerade. gruspråmar samt en ångbåt till deras bogsering. Hade vi inskränkt ossatt klandra detta obetänkta beslut, skulle Dagbladet med nöje instämt med oss, förklarar tidningen. Erkänsamma för det understöd som så lunda erbjudits oss, bedja vi emeller:id få fästa nppmärksamheten derpå, att Dagbladet här talat om nkgonting helt annat är det, hvarred vi för tillfället sysselsatt 038. Dagbladet ordar om senfärdigheten i arbetets bedrifvande i sin helhet; vi ha vändt vårt klander emot det befängda systernet att lemna den stora del af den nyanlagda platsen, som redan är till hufvudsaklig del färdig, att under åratal ligga icke blott gagnlös, men än ytterligare till allmän skandal och förargelse, i det skick vi skildrat: och om hvars öfverensstämmelse med verkliga förhållandet hvar och en, som har mod att beträda den vämjeliga trakten. kan öfver tyga sig. Men efter nu Dagbladet nödvändigt vill bringa å bane frågan om den fart, med bvilken arbetet i sin helhet och särskildt grus: fyllningarne blifvit bedrifna, så begagna vi gerna tillfället att i minnet uppfriska denna ömkliga historia. Det har medgifvits att arbetet utförts med en klandervärd långsamhet, men skulden derför drabbar 1867 års drätselnämnd, menar D. B. Nu är det verkligen förhållandet, att åtskilliga huva: rande ledamöter och suppleanter i nämnden icke innehade dessa uppdrag 1867, och vi undra icke på att de söka afskudda sig an: svaret genom att krypa bakom 1867 års beslut. Men i sjelfva verket finner man, om man jemför listan på nämndens dåvarande och nuvarande ledamöter, att de till en icke ovetydlig del äro desamma och isynnerhet att de, som, efter hvad man allmänt nog föreställer sig, äro att betrakta såsom de ledande viljorna, äro desamma nu som då. 1 sjelfva verket är dock detta en alldeles likgiltig sak; ty om 1867 års drätselnämnd begick ett fel, så lärer väl detta icke innefatta något berättigande för nämnden. attl sofva under alla de många år, som sedan dess förflutit; Icke innebar 1867 års beslut något så oåterkalleligt fastställande af arbetsplanen, att icke nämnden sedermera, då den insett det fel eller den dumhet, som blef: begången 1867, skulle ha kunnat göra något för att, såvidt möjligt varit, godtgöra felet. Och kraftiga väckelser i det hän-. seendet ha icke saknats. Att nu icke talal( om det allmänna klander, som tidt:och ofta, l4 enskildt och offentligt, uttalats öfver sättet): för arbetets bedrifvande, hafva utven offi-l valla mwnistRtningear I ämnat tfnka antbunuat.