Aftonbladet – 25 oktober 1873, sida 3

sorgsna, ibland i ett skarpt skrik, likt ett klagorop till Gud — en stark, fullstämmig korus, deri mensklighetens sbjerta på ett eller annat sätt tycktes förråda 4 och blotta den underbara mångfald af känslor och rörelser, dem ingen menniska rätt förmår tolka inom sig sjelf. Sedan Cosmo under dagens lopp tagit sina lektioner och samvetsgrannt bivistat föreläsningar, kände han sig ofta ovillig att tända sitt ljus, ja, lät ibland äfven elde på spiseln slockna, medan han i ljuflig sygslolöshet satt vid sitt fönster, så olikt hans forna favoritplats i det gamla slottet, men nästan ännu mera förtrollande; då kom mrs Purdie in, fryntlig och ppmöxksam, bannade honom grundligt för att han satt i mörkret, gjorde åter upp eid, tände hans ljus och bar sedan in den lilla brickan med sin tekanna, sina blä och hvita koppar samt bröd och smör, åt hvilken anrättning Cosmo, trots sina. drömmar, gjorde full rättvisa. DE hon sedan kom för att borttaga brickan, kunde hon. väl stanna en liten stund med ena armen i sidan för att språka med sin unge hyresgäst; än borättade hon sig ba sett postiljonen från Melrose, ellef hade hon träffat en gammal bekant från Kirkbride, som sporde mycket vänligt efter bans mor; eller gaf Bon honom förtroende om Höglandsstudeuten i hennes lilla vindsrum, som hon just fruktade för skulle omkomma af köld eller svälta ihjäl, stackare, men som icke ville klaga sin nöd för någon kristen själ; eller talade hon ett och annat ord om sin tredje hyresgäst, som också var student, men vandrade på onda vägar, kom hem etfter midnatt och slörade med sina pengar — en ssk som hon gerna ville meddela hang föräldrar, men det anstod icke henne att bära fram några berättelser. (Forts.)