Aftonbladet – 25 oktober 1873, sida 2

kunde Roms herrar beteckua upprorets slut : med de 6000 korsfästefängar, som smyckade ! vägen från Capua till Rom, Och huru ekulle ej Iuternationales storverk, den parisiska lj; kommunen, stå tillbaka för ett klassiskti föredöme, om Lucius Sergius Catilina fått verkställa zina mordoch moribrandsplaner. i Det är antagligt, att Eaglands klarsyntel: statsmän ej ringakta den rörelse, som på del: senagto Ören gifvit sig tillkänna blavd jord-: arbetare-bafolkningen. Jemförelsen ligger också nära till hands mellan det hopande på få händer af jordegendom och det dermed följande utarmandet af landtbefolkningens stora flertal, som utmärka det nutida Eng land liksom det fordna Italien. En likhet kan sålunda utan tvifvel pivisas, mens denna bör ej öfverskattas sä, att man glömmer den änuu större skilnaden mellan ett samhälle, som brådstörtar nedåt i obotlig moralisk upplösning, och ett som gjort sig till n förebild biand foiken genom sia ständiga föryngring. Har det nu i alla tider funnit: sociala frågor, som upprört samhällena, som sysselsatt tankarone och eggat lidelserna, som kräft tallösa offer — hvilket allt man gerna glömmor, för att så mycket ömkligare klaga öfver nutidens vedermödor — så har ock vi dare ingen tid vwit så beredd och rustad, som den nuvarande, att möta svårigheteraa lösa knutarne och atbjelpa lidantiena, i stäl iet för att med svärdet bringa dan till tystnad. Det är rent af en der allt anspråk på djupsinnighet, att beskarma sig öfver de socialistiska id6ernas starka spridning i vära dagar. Sanna törhållandet är natnrligtvis Helt enkelt tvärt om. Innan man viaste a! socialismen: namn, ber. skads socialismen öfver allt, iföreställvingssätt och i lagar, bland styrande och styrda l. i alla land, den behöfde då icko vara ei rosats eller teori, ty den var ena tra ac daglig praxis: eller hvad var den an socialism af renaste vattaa, den ekonor tiska politik, omfattad af regeringar, folktepresentationer och skriftställare, samt påkallad af den allmänna rösten, som gjorde staten till näringarnes förmyndare och förläggare, och hvilken först vårt århundrade har haf: äran att gifva dödsstöten? Nu deremot har socialismen sjunkit ned till en dogu, mad andra dogmer delands det obliikeliga ölet att dö i samma ögonblick dem formuleras; fordom herskande nästan instinktlikt i alla sinnen, hyllas den nu a? en minoritet, som krymper ihop med hvarje dag; den är vor den upplöst i blå duuster af kritiken, så art den blifvit svarslös, och i elände och för derf af erfarenheten, så 2tt den dragit öfver sig de förut troendas förbannalser. För att kunna föraställa sig, att denna id i själtåget är farligare nu än fordom, medan dsn ännu lefda i fl kraft, behöfser man åtminstone blunda grundligt — blunda för fakta — hvilket ju stärker hörselu — hör seln förr kraltansträngningar, som äro så mycket mer bull:rsamua, ju mer fruktlösa de äro. För att åter på allvar hysa farhågor för andra läror. som icke ens försätt att omgifva sig med något sken af föruafnt eller med någonting för en sund känsla vil!talande, såsom dem om upphäfvandet at ull arfsrätt och privategendom, är det af vö den att först och främst tro på möjligheten af en radikal omskapning intill oige..kännelig het af heia menniskonaturen, hvilkst är tt hårdt vilkor. De som oroa sig öfver eden sociala frågan, glömma, att vår tid, just under och genom en rastlög, frisinnad utveckling. oupp hörligt ökar och stärker samhällets kouaservativa krafter. Är icke nutidens arbe. tare mera solidarisk med samhället, sedin han i dess hägn njuter skydd vill person och egendom, än trälen gom för miuure än hundra år sedan kiappt egde någondera? Han betraktar staten wed andra ögon, sedan den upphört att utgöra ett tvängsarbetshus, sedan den gjort lagen lika för alla, sedan den gifvit houowm ett ord med i laget om hans egna och aundras gemensamma intressen. Med hvarje utsträckning af de medborgerliga rättisbeterna, med hvarje åtgärd, som utplånar återstoder eller minnen a forna orättvisor, vidgas och växer det samfälda medborgerliga intresset och ryckes ett styeke mark från den likgilighet, som an ser sig främmande för samhället, ej delaktig i dess lif, ej ansvarig för uess välgång. England med sin utsträckta rösträtt och sina arbetare-armårr är tryggare mot inte skakningar nn, än det var på den tid dä de aristokratiska faktionerna innehade hola den politiska makten. Hvad äro för öfrigt de europeiska staternas sociala frågor, jomförda med des. som Amerika under våra ögon löst befrielsen af fyra millioner slafvar af en frimmande race, hållna i djuvaste okunnighet och förbittrade af omensklig missbandel, samt deras förvandling till arbetssmme, laglydige medborgare under åtnjutandet af envidsträckt frihet i allaförhällanden? Den tid, som sett sådana storverk lyckas, har intet att afundas någon föregående och burde ej rädas ens för Intsrnationale och komunen. Låt för öfrigt vara, att i vissa af de stora länderna Internationale och de socialistiska iderna utgöra makter, som ej böra lemnas ur räkningen. Derför är det dock icke berättigadt eller klokt, att ino.u värt samhälle, der icke ens skymtan af dylika syften röjer sig, måla röda spöken på väg gen. I vårt sydliga grannland har socialis men nätt och jämt förmått uppföra en fara, som tydligare än någon annan bevisning ådagalade, bur absolut otjenlig jordmånen der är för ett dylikt utsäde. Det är en mycket enfaldig fåfänga, att vilja vara så europeisk och modern, så lika god som en annad, att man med våld och makt söker inbilla sig sjelf och andra, såsom i sjelfva verket åtskilliga ängsliza själar göra, att manätfven här ilandet står ansigts mot avsigte med en arbetarefråga i kontinental stil. Ur T vårt samfunds förhållanden och tilldragelser kan man ej på något förnuftigt sätt draga en sådan slatsats, man kan på sin höjd fantisera sig fram till den genom attläsa kommunens historia och Internationales otillförlitliga Iskryt, helst om man dervid sätter rigi sinnet att glömma både tid och rum. Vkrt land genomgick en gäng en långvarig social kris, i Ijemförelse hvarmed alla vära sociala problem nu förtiden — grundskatter och arbetslöner och annat mer — zammanlagda, äre en småsak. Den räckte i ett halft århundrade, var omedelbart en ekonomisk hvälfaivg, men ledde i sina aflägsnaro följder till en full ständig politisk ombildning. Det var re duktionen: det fordrades Jängt mera mod att se den nödvändigheten i ögonen, än att gripa sig an med de ärenden, som nu stå på dag: ordningen eller inom en för wenskligt förutseende beräknelig tidsrymd der skola få plats. Att betrakta 3essa genom förstoringsglas, för att sedan taga till flykten af fasa för sina egna inbillningsfosters jättelika proportioner, är rätta sättet att framkalla en fara, hvara möjlighet visserlicen finnes till, men hvars verklighet skall nteblifva sä länge man blott går raskt och förtröstansfullt framåt på reformernas väg, den enda väg, som leder bort ifrån sociala kriser och politiska hvälfningar, medan deremot stillaståendet, trots sitt lugna och fredliga pamn, ofta nog i svindlande fart leder dit.