Aftonbladet – 25 oktober 1873, sida 2

Skjuts finnes vid jernvägsstationen och tarllig restaura : tion på stället. Kalhammar Märcsta den 8 Oktober 1873. (8658) J. D. Orstadius. STOCKHOLM den 25 Okt. Lika litet som deti England, enligt hvadi en föregående uppsats anmärkts, varit förbehållet åt den moderna industriens utveck ling att framkalla en arbetarefräga, lika litet var det först under den stora revolutionen, som Frankrikes jord blef skäde platsen för en blodig strid mellan samhällsklasser. Redan från tionde århundradets slut har man qvar den första marselliaisen, de normandiske trälarnes krigssång; mot slutet af sin bana fick sjelfva Richeiieu upplefva ett socialt uppror, framkalladt at ett skatteförtryck, hvarom man sagt att det knapt tillät de fattige att afgiftsfritt värma sig i solskenet; och något så när midt emellan dessa båda tidpunkter hade Frankrike sitt bondekrig, det s. k. Jacqueriet. som utbröt 1358. En gammal historieskrifvare från 1600-talet, Mzeray, omtalar det i sin naiva, krönikeartade stil såsom en himmelens tuktan. Då olyckorna vid Creci och Poitiers, säger han, straffat men ej förbättrat adelsmännen, uppreste Gud emot aem deras trälar och tjenare, på det att de skulle falla i oädla händer och, sedan de förnaedrat sig sjelfve, äfven få lida ett skymt ligt straff, hvarpå han berättar, hura i trakten af Beauvais tjugu till tretio bönder samlades en söndag och, sedan de fått via i hufvudet, började samtala om statens angelägenheter och tidens olyckor, tills de på stället beslöto att man måste utrota adels männen. Väpnande sig med det första bä sta, de knnde finna, skredo de oförtöfvadt till verket, inbröto i närmaste slott och dödade egaren, hans hustru och barn. Sedan grannarne i en annan by slatit sig till dem, angreps ett annat slott, der de våldförde slottsfrun, massakrerade barnen och inne brände slottsherren i hang hus. Siatligan tillväxte den upproriska skaran så, att adeln i Picardie. Artois och Brie öfvergaf landsbygden och sina slott På mindre än fjorton dagar brände upprorsmännen mer än hundra slott. Jag ryser att berätta, säger Mözeray, att ds satte en adelsman på spett och stekte honom lefvande i hans hustrus närvaro, och att tio eller tolf af dem, efter att ha våldfört henne, tvungo henne att äta deraf, hvarpå de ändtligen sleto henne i stycken och gåfvo hundarne att äta. Det var i detta uppror någonting öfvernaturligt; flertalet af dessa bönder sade sjelfve, att de ej visste, hvarför de begingo dessa våldsamheter, men att de hade lust att ut: rota adelsmännen. Som det börjat, fick detta uppror ock en ända med förskräckelse, sedan herrarue hemtat sig från sin häpnad och fått trupper på benen, då boadhoparne dödades som vilda djur och i dussintal hängdes bredvid landsvägarne — på en enda dag, säger M6zeray, nedhöggos mer än sjutusen, dem oräknade som innebrändes, och på en annan dag nära tjugatusen. Man säger, att Tyskland i våra dagar våndas under förebuden till en fruktansvärd social kamp; men bör man väl förutsätta att det med alla de hjelpmedel, som nutidens odling ställer till dess förfogande, icke skall vara bättre förberedt, än för årbundraden sedan, ej blott att för ögonblicket afvärja farorna, utan ock att utfiona afgö rande botemedel, att Internationale är våd ligare i nittonde seklet, än bondeupproren före och vid reformationstiden? Verldskunnig är den resning, som inträffade samtidigt med Luthers reformation, men den är blott en i en lång följd af uppror sedan fjortophundratalet, och ännu under sista årtiondet af sistlidna sekel hade man anledning att frakta deras förnyelse. Vi väga tro, att endast en alltför öfverilad betraktelse kan i den 8. k. striden mellan kapitalet och arbetet skönja värre samhällsproblem än dem Tysk land redan löst sedan slaget vid Frankenhausen. Det skadar ej att påminna sig de tolf punkter., omkring hvilka dea tyska bondeinsurrektionen samlade sig 1524—1525: rätt att välja prester och afsätta dem, om de upp: föra sig illa, inskränkning i tiondeskyldigheten, upphäfvande af träldomen, rätt till jagt, fiske och skogsfång, der den ej kan bävisas lagligen tillhöra herremannen, begränsning af hoveriet, minskning af arrendesummorna, återställelse af mark som herrarne iokräktat m. m. Fordringarna framställdes till en början med mycken hofsamhet. Vi begära litet kristlig fördragsamhet — förklarade börderne — men vilja forifara att tje.a så som våre fäder; vi afstå gerna från hvarje fordran, som ej är grundad på Guds lag eller som länder till nästans skada. Då man ej lyssnade till böner, grepo de till svärdet, och det dröjde ej länge, ianan upprorets snabba framsteg utmärktes af rysliga vålds gerningar. Man vet, huru Lutherirasande ord manade att blott obarmhertigt slå ihjel bönderna som galna hundar. Hvad som ej uträttades på slagfälten, fullföljdes derefter vid blodsdomstolarne. Först sedan slu tet af förra århundradet ha efterhand i Tyskland herskarenas maktbud löst de frå gor, hvilka i Frankrike togos om hand at revolutionen, och af hvilka så i ena som i andra landet de ofvan omtalade bonderosnin garna voro de första fasaväckande symto men. Och med denna lösning — landtbe folkningens frigörelse och jordegendomens spridning på allt flere händer — ha båda länderna förvärfvat stirkare, konservativa skyddsvärn, än de någonsin förut egt. Det gifves ett tidehvarf och en etataf de märkvärdigaste i verldshistorien, der hvad vi kalla sociala frägor, svårigheter och tvi ster nästan från början till slutet utgöra en axel, hvaromkring allt hvälfver sig — det är Rom. Allt ifrån plebejernas första utvandring till heliga berget bestämmas väsentligen dess inre och yttre öden af striderna mellan rika och fattiga, mellan jordaristokratien — som mer och mer undanträngde de små jordegarne, genom att slå under sig ofantliga possessioner, hvilka blott odlades af slafvar, samt använda stora sträckor till betesmarker — och dem som sälunda blefvo näringslösa, mellan herrar och slafvar. Man vet, hvad åzerlagarne betyda i Roms historia ända ifrån den, som strax efter stadens förstöring genom gallerne ge nomdrefs af de berömde folktribunerne och jemte den politiska likställigheten mellan stånden blef hörnstenen för Roms lyckliga ste och mest lysande tidehvarf, ned till dem : som i en senare tid, när reformer ej kunde : yenomdrifvas, antogo en revolutioaär pregell! och mera fortskyndade än hindrade upplös-! ningen. Som man i pyare tider haft de lifaona händernas NDvrof. hade Bom sina slaf