Aftonbladet – 24 oktober 1873, sida 3

åriga från andra skolor. Äfven denna sed har med den nya tiden försvunnit, och ua dertecknad tror ej något skäl finnas att bibehälla detta lof. Af ältre personer hör man talas om de stora festligheterna på första Maj i fordna tider, då denna dag alltid var varm och grön; men nu då denna dag ej firas eller kan i följd af förändrade väderleksförhållanden på sädant sätt firas, kan ej skäl finnas att, oberoende af väderleken, gifva skollof på första Maj. De festligheter, som då möjligen kunna ega ram, förekomma ju för öfrigt först på aftonen. Ungdomen kan naturligtvis behöfva en liten uppmuntran under terminerna; men skulle undertecknad vilja hemställa till vederbörande, om det ej skulle medföra mera glädje och nytta, att någon dag, som vore klar och vacker, tillsäga ungdomen, sedan den blifvit samlad i skolan: I dag är det lof! De som vilja, kanna samlas här klockan 10, försedde med frakost, då I under någon lärares ledning fån gå ut åt landet för att äka kälkbacke eller företaga annan nöjsam sysselsättning, lämpad efter ärstiden. Så tillgick i undertecknads ungdom, och gladare dagar hade man ej; läraren, eller ock ungdomen sjelf, indelade samlingen i grupper, som gidgo ät olika KåN. Dessa anmärkningar, om man så vill kalla dem, äro framkallade dels af öfvertygelse och erfarenhet om de nämnda lofvens obehöfligket och — skada, samt dels i följd at terminernas befarade förlängning, hvilket ej torde vara nödvändigt i den utsträckning, som nu uppgifves, om alla onödiga lof försvinna. ÅA.