Aftonbladet – 24 oktober 1873, sida 3

105Kk0Orden Nul I UNMaARUCL DIUTVIL BOd, ULOM I fjelltrakterne, der den utfallit under medelmåttan. Öfver hufvud taget kan skörden anses medelmåttig och foderbrist icke vara att befara. Den politiska ställningen i Danmark. IL Samhällslifvets utveckling i demokratisk riktning är eu af nutidens tydligast framträdande och ur en viss synpunkt mest glädjande företeelser. Den pationella hänf3relse som vid årbondrasets börian väckte folken till en segerkrönt strid för politisk frihet och sjelfbestämningsrätt, har i vär dagar efterfölj!s af en allmän och mäökiigt ingripande nitilskan tör jemnlikhet och social likställigbet, en nitälskan som i flera länder omskapat författningsformerna och allcstädes tryckt sin prägel på det modernal: samhällots lifsyttringar. Eavåldsmaktens dagar äro förbi och klassföreträdenas med dem; i stället har folklig sjelfstyrelse blifvit tidens lösen. Äfven de fribetsfierdtliga makterna nudgas taga denoa nya faktor med i räkningen och åtminstone skenbart ställa sig tidsandans furtringar till efterrättelse. En despot som Napoleon den tredje tror sig bäst betrygga imperislismens tvåängsvälde genom dess byggande på en föregifven folkvilja; en Bismarck främjar knektväldets syften under ditigt ordasde om sfolkviljans upphöjdhet och helgd, samt idigt med det att han, skoningslöst våldförande de besegrades folkvi!ja, sliter tvenne provinser frön Frankriks och låter de danska slesvigarne vändag under preussiskt träldomsok. Folklig rjelfstyrelses är äfven fältropet inom det wmaustarka kotteri i den danska riksdagen, som pyligen genom en i det konstitutione la statsliivet så godt som exempellös handling sökt genomdrifva sina önskningar gent emot konungen, ministeren och folkrepresentationens flerial. Vore det ifrågavarande slagordets rätta mening alldeles otvetydig och ejelfklar, dä kunds hvar och en utan rvårighet bilda sig ett omdöme angående den förenade vensterps ktgöranden, Måttstocken blefve i sådant fall den åsigt man byser angäende demokratiens och sjelfstyrelsens politiska oumbärlighet. Men nu är det juat de anförda ordens rätta betydelse, som i främsta rummet behöfver noggrannt fastställas till förebyggande af ett lätt uppkommande missförståvd. I de allmänt gävgse orden demokrati och folklighet dölja sig nemligan tvenne väsentligen olika, ja, inbördes oförenliga åskådningssätt. Att rikta uppmärksamheten på och tydliggöra motsatsen mellan de båda olika slagen af demokrati, är, enligt vår åsigt, för närvarande en a! den liberala pressens hufvuduppgifter, enär, allt efter som det ena eller ancra slaget af folklighet får öfter Vvigten, detta skall leda antingen till uppnäendet af ea folklig sjelfstyrelse, som verkligen gör skäl för detta namn, eller ock till all politisk frihets undergång. De olika åsigterna angående demokratiens betydelse stå i samband med en vexlande appfattning af begreppet folk. Man kan betrakta folket såsom ett genom tiderna fortbestående samfund af menniskor, hvilka sammanknytas till enhet genom gemensam härkomst, gemensamt skaplynne och modersmäl, såväl som genom gemensamt innehafvande af det landomräde — fäderneslandet — hvars besittning är kännemärket på och vilkoret för ett fast slutet och oathängigt folklif. Förfädernas ära betraktas då som ett dyrbart arf, hvilket de efterkommande böra våråa och föröka; folket uppfattas såsom en naturlig och historiskt berättigad familj hvars meilemmar besjälas och sammanhållas senom fosterlandskänslan, den högsta mensk-11 liga samfundskänsla näst den religiösa. Ev sådan uppfattning af folkets begrepp ut gör grundvalen för allt det som i putidene demokratiska sträfvenden är verkligt godt och löftesrikt. Men vid sidan af denna dåemokrati, som man skulle kunna benämna den nationella eller fosterländska, uppträder i våra dagar den sociala demokratien, som väsentligen är af onde, om ock hon eger sir förklaringsgrund i tidsförhållanlena. Socials biir den demokratiska röre:sen, då man med folket icke menar den naturliga folkfamiljen i dess helhet, men vissa klasser at dess meålemmar i motsats till de öfriga, då man alltså glömmer den kärlek till det gemensamma, som städse borde förena alla folkets medlemmar, cch i stället ensidigt betonar de olikheter, som åtskilja samhällets särskilda grupper och klasser. I öf. verensstämmelse med detta felaktiga betraktelsesätt tager den sociala demokratien helersnawmnet folk i anspråk för en viss bestämd klass, i följd hvaraf de öfriga ställas utanför folket, allerast på grund af deras yrken eller borgerliga vilkor. Då nu fol kew alltid består af många, ledes man, när ordet tages i dess social-demokratiska betydelse, till att tänka på deieckonomiskt hänseende mindre lyckligt lottade klasserpa, derför att dessa under nuvarande sambällsförhållanden städse utgöra flertalet. Folk: ig utveckling och sjelfstyrelse kommer då att betyda, icke en sådan som drager så många som möjligt, utan hänsyn till stånd ller förmögenhbetsvilkor, in uti ett gemen-.; samt arbete och ansvar för fäderneslandets .; ; I Chou oc Lö en tr me 0 KOL FRK FR LÖR få og fd RR 2 RN DTS LR OK NN vt Jr fär nt ng et Dm AR AR mg -—-—D Ds mv EE AD ANP PB Ir Dt 0 välfärd, men en sålan utveckling, en gådan sjelfstyrelse, som förskaffar de fattigare klasserna så stora timliga fördelar och, gåsom medel för dessas vinnande, så stor poitisk makt som möjligt, äfven om detta enlast kan ernås pä de: öfriga samhällsklash sernas bekostrad. Emellertid är det inga lo mnda alliid och på alla håll de samma klasserna, som upphöjas till rang och värdig-ly het af folk i motsats till de andra, Denl, social-demokratiska riktningen är tvärtom stadd i en oafbruten rörelse nedåt. Hittills Hafva dess anhängare i allmänhet låtit folket betyda detsamma som det fjerde stån-!1, Jet -— städernas kroppsarbetare och allmo: , gen — i motsats till aristokrati och embets: män, och framför allt till det af dem så hjertligt afskydda tredje ståndet, kapi lp. talets innehafvare, bourgeoisien. en la den tid torde snart komma och har il, sjelfva verket redan kommit åtminstone j utlandet, då men upptäcker att äfven inom detta folk finnas ståndsolikheter, som följdriktigt leda till att betraktalJ de alldeles uttlottade -det egentliga pro letariatet — såsom, strängt taget, sjelfva kärnan af folket, i motsats såväl till de sjelfgande bönderna, som till den löntagande arbetarebefolkningen. Detta är, som bekant, socialisternas betraktelsesätt, och socialismen ir i verkligheten ingenting annat än dend yttersta konsegvensensen af den social-demokratiska läran, hvarg ledande tanke är afund och vinstbegär, och som derföre endast förih