Aftonbladet – 23 oktober 1873, sida 3

J. S. Welhaven. TT Telegrafen hitförde i går underrättelsen om Welhavens i Kristiania timade död i tisdags klockan 8 på aftonen. Förlusten at en man af hans betydelse för vårt broderlands andliga utveckling kan ej undgå att äfven hos oss väcka det lifligaste deltagande. Ty Welhaven var icke blott en af sitt lands ädlaste söner och snillrikaste skalder, han var äfven den mest framstående målsmannen för en hel riktning inom den unga norska kulturen och en af hufvudmännen för sträfvandena att i kulturhistoriskt afseende föra de tre skandinaviska länderna i närmare förbindelse med hvarandra. Det är dessa omständigheter, som med outplånliga bokstäfver inskrifvit hans namn ej blott i Norges, utan i hela Nordens odlingshistoria. Johan Sebastian Cammermeyer Welhaven föddes den 22 December 1807 i Bergen, der hans far var prest, och blef, efter att hafva genomgått latinskolan derstädes, student i Kristiania 1825, samma år som Henrik Wergeland, i förening med hvars namn hans eget skulle gå till efterverlden. Det var dock icke gemensamheten i sträfvanden, som förenade dessa båda andar. De uppträdde tvärtom såsom hvarandras skarpaste motståndare, representerande hvardera en nödvändig sida i sitt folks kulturutveckling och derigenom bildande hvar den fullständigaste komplementarbild till den andre. Det var det unga Norges egen obändiga kraft, som tagit mandom i Henrik Wergeland. Welhaven åter kämpade för den sanningen, att det unga folkets politiska och sociala oafhängighet berodde på dess andliga myndighet och att, så länge det var omyndigt, måste det finna sig i att lära af andra, hvarför man borde uppehålla och befordra förbindelsen med det allmänna europeiska kulturlifvet och låta utvecklingen af nationens krafter ledas af de gemensamma lagarne för folkens allmänna utvecklingsgång. Då Danmark genom läge, språk och äldre politisk förening var den naturliga väg, på hvilken resultaten af det europeiska kulturlifvet nådde Norge, yrkade Welhaven att denna väg icke borde öfvergifvas. Hans parti, som för öfrigt bland sig räknade sådane män som P. A. Munch, Schweigaard, Sibbern, Stang, Birch-Reichenvald samt senare Å. Munch, P,. J. Collett m. fl., kallades derför för det danska, under det Wergelands nämnde sig det patriotiska, ehvra visserligen bäda förenades i en varm och sann kärlek till fäderneslandet, hvars väl de begge ville befordra, blott oense om sättet, hvarpå man skulle göra folket delaktigt af de välsignelser, hvilka åtfölja nationalitetens utveckling. Målet var ett, fast vär garne voro olika. -Då Wergeland, den mera eldiga naturen, ville nå det genom ett däristigt nedbrytande af alla skrankor, genom omedelbarhetens makt och sin stora tro på en oförderfvad natur, sökte Welhaven, den mera harmoniske och sjelfmedvetne anden, att nå det genom intelligensens makt. Han började derför sin verksamhet kritiskt, medelst skriften Henrik Wergeland Digtekunst och Charakter (utg. 1832) och uttalade sedermera sina egna Ksigter i den po: lemiska dikten Norges Dämrings (1834), hvilken genom den skoningslösa djerfhet, hvarmed den blottar den i folkets hela andliga lif rådande splittriogen, har blifvit epokgörande-i Norges kulturhistoria. Såsom vanligt är under stridens hetta, förlöpte man sig å ömse sidor, men sedan han upphört och erfarenheten gifvit sitt erkännande åt det mått af sanning, som fanns i hvardera riktningen; visade sig att Welhavens eget skaldskap ej längre kunde hålla sig fritt från inverkan af de nya nationella element, som på denna tid inträdt i sin falla rätt. ns fyra diktsamlingar af 1845, 1848, 1851 och 1859 vitna härom, särskildt den rad-af sagodikter,. af hvilka nä gra höra fill det förträffligaste Welhaven skrifvit och öfver hufvud skulle utgöra en prydnad för hvilken litteratur som helst. Ingen dikt står i detta afseende så högt som Asgaardsrejen, hvilken — för att begagna en norsk litteraturhistorikers ord — smed en förunderlig makt ställer en af folkets allvarligaste mörka nattsyner upp i dagen och visar hura den sanna konstpoesien med sin rika harmoniska förmåga kan förherrliga och lyfta den i folkets natur inneboende poesiem. I allt Welbavens skaldskap framträder starkt ett subjektivt moment, som särdeles i hans senare dikter utbildade sig till ett med viss rätt tadladt maner. Denna brist hade dock tvifvelsutan sin, rot i samma poetiska lifsäskådning, sjeltmedvetna klarhet och samvetsgranna atlvar, hvilka å andra sidan utgjorde haa5 styrka. Det var personlighetens. Uveckling ur sitt eget inre, som ät, höns skaldskap gaf desg egendomliga rixtning och färg. Welhaven blef 1840 lektor och 1846 professor I filosofi vid Kristiania universitet, från hvilken befattning han tog afsked 1868. 1861 utnämndes han till hofbibliotekarie, hvilken tjenst han till och meå förlidet år iunghade, Jemte S:t Olafsordens kommendörskors innehade W. riddaregraden at svenska Nordstjerneoch danska Dannebrögsordnarne. Han hade flere gänger besökt Sverige, bland andra vid studentmötet 1856 och såsom deputerad vid Carl XV:s kröning 1860,