Aftonbladet – 23 oktober 1873, sida 2

och hela det granna och stätliga motta gande, som egnas åt sådana. Han narrade cheferne å örlogsfartygen Vanadis och Nordstjernen att med sina adjutanter bilda hans svit vid det högtidliga upptåget, och han höll till vicekonungen ett bombastiskt tal, hvari han förklarade, att konungen af Sverige och Norge helt och hållet gillade den politik vicekonungen af Egypten följde och försäkrade honom om Sveriges och Norges understöd (just i det ögonblick, då man befarade en krigisk brytning emellan egyptiske vicekonungen och hans suzerain sultanen i Konstantinopel). Han var sjelf så stolt öfver detta tal, att han lemnade det, för att publiceras, åt en då i Egypten vistande svensk, som skref korrespondensartiklar till en tidning i Stockholm. Det framkallade naturligtvis en sådan storm af åtlöje och harm, att vederbörande funno sig föranlåtna att desavouera den uppgifna ordalydelsen, och korrespondenten, som var en officer i tjenst, mäste tiga. Till detaljerna af detta löjliga uppträdande såsom ambassadör in partibus infidelinm hörde äfven, att han utdelade Wasaordens storkorskommendörs band åt vicekonungens moder. Efter denna misslyckade debut på det politiska fältet ville hr Demirgian icke genast återkomma. Han dröjde någon tid i Frankrike, tills saken hunnit komma litet i glömska och kom då i all stillhet tillbaka, för att börja sitt gamla lefnadssätt på Jerfva Man hörde nu ingenting om försök från hans sida att spela en roll, om man undautager rykten derom, att han under Carl XV:s senaste lefnadsår arbetade för att åvägabringa en äktenskaplig förbindelse emellan konungen och en rik utländsk dame af icke furstlig börd. Sedan konung Carl XV dött fann han förmodligen, att hans stjerna här för alltid gått ned; han aflägsnade sig härifrån, sedan föreställningen om hans omätliga rikedomar redan förut mycket klart visat sig vara en chim6re och en humbug. Nu erfar man af den broschyr, som vi här ofvan omnämnt, att han vistas i Frankrike och stt han nu gör det landet den hedern att betrakta det som sin själs och sitt hjertas fosterland. Han har tyckt sig finna, att grefven af Chambord har utsigter till att bli konung af Frankrike och dä han händelsevis en gång för flere år sedan varit i beröring med honom, vill han skynda sig att vara den förste, som utropar honom till konung med Guds nåde, förmodligen i hopp, att detta skall kunna leda till ett nytt gunstlingskap. Framför sin skrift aftrycker han ett litet bref från grefven af Chambord at den 4 April 1862, till Habbib Bey (br Demirgiane dåvarande namn) hvari grefven tackar b-yen för nägon tjenstvillighet, som han röut af honom under en resa i Egypten och ber honom hålla till godo med ett litet souvevir, (förmodligen en briljantnål eller något dylikt). Denna dyrbara skrifvelse från chefen för Europas adel anser sig hr Demirgian böra bringa till verldens kännedom och på samma gång förklara, att det är alldeles klart och alldeles nödvändigt att Henrik V skall vara Frankrikes legitime konung och räddare, Han hånar nationalförsvarsregeringen och specielt Thiers, hvilkens lätta störtande bevisar att han icke är situationens man. Det är — menar haa — icke längre värdt att svänga sig med nägot basculesystem, med hvarjehanda experimenter. Det är nödvändigt att den man som vill representera laudet sätter emot de omstörtande doktrinerna den sociala principen i sin helhet och ren het och den sociala principen i Frankrike. ehnru lagen är atheistisk, är den katolska religionen. Det var en stor olycka, säger han, att Frankrike icke genast då Napoleon fallit kastade sig i Henrik V:s armar; det skulle då ha gått helt annorlunda med kriget. Henrik V:s fana skulle ha förvandlat nationalkriget till ett heligt krig; det skulle då ha blifvit ett krig i Frankrikes namn icke med den dödliga fruktan att er fara, åt hvem Frankrike skalle hemfalla. Det skulle varit landets försvar mot eröfraren, katolikens emot pietisten, den troende civilisationens emot det lärda barbariet. Men hr Dermirgian vill icke höra talas om de ringaste eftergifter i fråga om kon stitutionalitet eller om fanan ech riksvapnet. Om fusionen är föreskrifven af känslan för landets sanna intressen och af nödvändighe ten att återkomma till den enda princip. som är antagen af landets. ofantliga majoritet hvarföre skulle denna princip då undergå modifikationer? Och i hvilken anda? Måste den då, i stället för att qvarstå i sin renhet, mottaga en blandning af konstita: tionalism, som aldrig lyckats förena intressena eller af denna demokrati, söm går från villfarelse till villfarelse? Måste monar kien begära sanktion af dem som höra under en viss censuskategori och skapa en klass af politiskt privilegierade eller taga sin tillflykt till allmänna omröstningen, som god kände den 2 December och som mcd entu siasm skänkte det plebiscit, som var en fö relöpare till Sedan? Nej, konungen skall återkomma derföre att han representerar den re!igiösa och den monarkiska principen. Den enda garanti man kan önska af en legitim konusg af Frankrike är att han verkligen representerar och stödjer sig ph katolicismen och gör skäl för benämniogen ckyrkans förstfödde son. Den konstitu tion, som man kan begära af en konung . med Guds nåde, är äldre än alla konungar : (2); den finnes i Evangelium. I förbigående torde böra nämnas, att hr Demirgian för några år sedan lärer i Solna kyrka högtidligen ha öfvergått till evange-: lisk lutherska läran, j Hr Demirgian säger i sin pamflett, att ban under flere regeringar beklädt vigtiga och afundade poster. Det vore i sanning önskligt, att den befattning, hvarmed han skryter. på titelbladet, nemligen att vara stallmästare hos H. M. konungen af Sverige och Norge icke mätte leda till något missförstånd, så att mindre väl underrättade per