Aftonbladet – 22 oktober 1873, sida 2

lugnet; efter monarkiens proklamerande er kännes tricoloren söm den enda fanan, såvida icke konungen och nationens representanter efteråt skulle göra hvarandra ömsesidiga kon cessioner i detta hänseende. Times korrespondent i Paris bekräftar det af de senare dagarnes telegram, gom säger att vigtiga be slut under loppet af denna vecka komma att fattas, och korrespondenten tror sig äfven veta, att nationalförsamlingen kommer att sammankallas före den 27 dennes. Det är icke sant, yttrar han, att det varit fråga om att utnämna marskalk Mac Mahon till riksståthållare, men majoriteten kan med visehet lita på marskalkens patriotiska samtycke och vet att han kommer att förblifva vid makten tills grefven af Chambord bestigit tronen samt att han till dess skall skydda den allmänna ordningen och lugnet. Da monarkiska tiivingarna jubla ohejdadt öfver den vändning sakerna tagit och anse redan monarkien så godt som proklamerad. Sålunda säger Journal de Paris: Ett stort värf har blifvit fullbordadt genom den öfverenskommelse, som träffats uti Salzburg mellan grefven af Chambord och majoritetens delegerade. Man har kommit öfverens om de vilkor, på hvilka monarkien bör äterupprättas. Chefen för huset Bourbon, som inom få dagar skall vara vår kosung, har gifvit obetingadt bifall åt det moderna Frankrikes önskningar och fordringar så väl med afseende på fanan och koastitutionen, som med afseende på frågan om den medborgerliga, politiska och religiösa friheten. Nationen erhåller allt, utan att konungen uppoffrar något. Henrik V har visat sig vara en värdig ättling af den äkta politiska konungaslägt, hvilken Frankrike har att tacka för sitt oberoende och sin enhet. Det b--ydelsefnlla mötet i Frohsdortf äterskapade den kungliga familjen; mötet i Salzburg återskapade monarkien. — De republikanska tidningarna åter uttala sig med bittert hån öfver grefvens af Chambord koncessioner och betvifla ännu monarkiens äterupprättande. Sålunda yttrar Republique frangaise: Grefven at Chambord har lofvat 088, säger man, att antaga tricoloren, utan att underkasta densamma den ringaste förändring. Detta bevisar, att han är en lögnare, att hans ord ingenting betyder, att de som trodde på hans eder voroidioter. Hans vänner påstå, att derna koncession är provisorisk och att sedan man begagnat sig af den trefärgrde fanan till att föra armen mot nationen, att sedan man badat denna heliga fana i strömmar af franska folkets blod och sedan motständet blifvit undertryckt, förbehåller sig konungen att i förening med det ultrarojalitiska parlamentet, som bans seger gifvit makten, återupptaga Coblenz-armens liljebangr. Det roar oss inte att undersöka i hvad mån den är uppriktig denna föregifna koncession, som är den enda man lyckats utverka af Carl X:s sonson. De i dag hitkomna franska tidningarna meddela högerns politiska program, hvilket är dateradt den 17 Februari förl. år, men först nu, då bågen blifvit spänd till det yttersta, offentliggjorts. Denna märkliga förklaring är af följande lydelse: I den kris, vi ha att genomgå, efter så många pröfningar och med så mycken ovissbet och så många farör för ögonen, ha flere fraktioner inom nationalförsamlingen redan låtit landet veta hvad de tänka och vilja, Äfven vi anse oss i vår ordning uppfylla en pligt. då vi säga det hvad vi tänka och vilja. Vi ha i alla tider varit landets hängifne tjenare. Krigets smärtsamma minnen förkunna det högt. När nationen dagen efter våra nederlag vände sig till alla hederliga personer och bad dem att förena sig mot cesarismen och demagogien, svarade vi på dess uppfordran. I Bordeaux hafva vi, itan att binda oss för framtiden, medverkat till bildandet af den nuvarande regeringen och framför allt på henne ställt det anspråk, att bon skulle återställa ordningen och den allmänna säkerheten och följa en ärligt konservativ politik under medverkan af det stora konservativa partiet. Hvad vi redan frön första dagen begärt af landet, begära vi ännu af detsamma, och vi fortfara att gå i denna riktning, utan att afvika från den klokhet och den anda af försonlighet, som omständigheternas allvar pålägger oss. Trogne det mandat, som blifvit oss anförtrodt, ba vi ständigt gjort till vår uppgift att bevara landet frän nya katastrofer, att återställa dess välstånd och betrygga dess framtid. Det skulle i sjelfva verket vara alltför litet att på ytan upprätthålla ett prekärt lugn. En stor nation kan ickelefva lag efter dag, ständigt utsatt för händelsernas tillfälligheter och för oförutsedda sfverraskningar; hon måste kunna räkna på morgondagen. Vi böra derför säga Frankrike, huru det enligt vår uppfattning med Guads hjelp skall kunna sätta en gräns för sina olyckor och med goda allianser återeröfra den rang som tillkommer det i Europa, Vi betrakta monarkien såsom den naturliga styrelsen för vårt land, och med monarkien örstå vi den traditionella och ärftliga mo1arkien. Hon har skapat Frankrike; bon ar under ärhundraden gifvit det stabilitet ich storhet. År 1789 gick hon af egen mpuls i spetsen för reformerna; år 1814 srundlade hon friheten, på samma gång hon etryggade områdets integritet. Se der hvad ri ha att tacka monarkien för; se der hvilka ninnen och förhoppningar, som lifva oss, då ri arbeta för enighet mellan de konservaive, då vi bönfalla om enighet inom det cungliga huset. En ärftlig, representativ, konstitutionel monarki tillförsäkrar landet ättigheten att deltaga i handhafvandet af less egna angelägenheter och — under gavantien af ministeriel ansvarighet — alla nödvändiga friheter, de politiska civila och religiösa fribeterna, jomnlikhet inför lagen, ritt tillträde till alla embeten, alla hedersvoster, alla verkliga fördelar, en fredlig och tädse fortgående förbättring af de arbeande klassernas ställning. .Det är denna nonarki vi vilja. För öfrigt akta vi vårt and lika högt som vi älska det, och vänta ss derför ingenting på annan väg än gekom nationen, genom hennes fullmäktige ritt uttalade vilja. Högra centern besvarade redan i samma nänad denna skrifvelse med en förklaring, hvilken den betonar, att den konstitutioella maonarkien ensam förmår gifva en till