Aftonbladet – 18 oktober 1873, sida 3

Det är lösgifvandet af briggen Carls besättning, hvilken blifvit dömd till femton års straffarbete, som nu slår den europeiska pressen med häpnad och detta säkerligen med rätta, ty orsaken till lösgifvandet påstås vara den, att i anklagelsen mot och vid anhållandet af detta röfvareband skall ett mot lagarna stridande formfel vara begånget! —Tiggaren till till häst. (Ur en Berlin-tid ning) Berlin har i alla tider varit rikt på originaler; en af de egendomligaste figurer irån 1800 —L1814 är dock Tiggaren till häst) I hufvudstaden ha alltid funnits personer, hvilka på ett så storartadt sätt uppfattat tiggeriet, att de hemma hos sig riktigt lefde herrskap. Tiggaren till häst, en bekant Pirson i Friedrichstadt, lefde bättre än mången af hans välgörare. Han var en gammal, storväxt, mager karl, med härjade anletsdrag, pudrad peruk och mycket styfstångpiska. Han var klädd i blå rock med vid kappa, en trehörnig hatt, som sedan utbyttes mot en pelsmössa. betäckte hans hufvud, och sina ben hade han instuckna i stora, höga ryttarestöflar. En dylik uppenbarelse måste ju framkalla skolpojkarnes rg och lust för drift; också lefde den besynnerlige mannen ständigt i fiendskap med skolpojkarne. Den gamle mannen hette Klemm och bara pojkarne fingo syn på honom skreko de honom vid namn, hvaröfver han blef alldeles ursinnig; då slog han vildt kring sig med käppen. Mot män var han vänlig, men ilsken på alla qvinnor. Sådan var Klemm som menniska; nu till hans Geschäft. I sjelfva verket skötte han detta mycket förnämt. Han började sin affär på förmiddagen och kl. 2 var han hemma igen, då hans hustru skulle ha bordet dukadt. Blott officerare och adligt folk besökte han på sina förmiddagsridter och blott sådana som han visste vara rika. Om sommaren försvann han under tre månader; ena året for han till Schlesien, det andra till Sachsen, det tredje till Pommern och Bå om igen. Resorna gjorde han på hästryggen. Hans häst. som i erlin i synnerhet på vårsidan såg svulten ut, kom alltid fet och frodig tillbaka från dessa resor och Klemm såg då också blomstrande ut och hade fickörna fulla med pengar — hans vänner hade trugat på honom penningarna, förklarade han. Han kände noga till sina källor och som han återkom till en plats blott hvart tredje år, så tog han emot gåfvorna liksom voro de onera, som han egde utkräfva. På sina resor blef han väl mottagen och undfägnad i de rika klostren; der stannade han qvår i flera dagar och munkarne biödo honom den bästa maten. det finaste vinet. Också ansåg han klostrens sekularisation, hvarigenom hans inkomster reducerades, såsom det mest orättvisa och skamliga förfärande. Hemkommen till Berlin erhöll hästen så klen kost, att man snart kunde räkna refbenen på honom. Sådant var Klemms Geschäft.. Och hur lefde han af inkomsterna af detta Geschäft? Sällan fick någon komma in till honom, icke derför att han var menniskoskygg, utan detta var naturligtvis af klok beräkning, När han kl. 2 på middagen kom hem, skulle bordet stå dukadt, som sagdt.. Hans hustru fick snubbor om ej maten vår så godt lagad som han ville ha den. Han var en riktig läckergom, den Klemm. Var maten deremot god, så fällde han ned ögonlocken under måltiden för att icke bli störd i sin njutning. Efter maten drack han ett, glas likör och strax derpå måste kaffe serveras och detta skulle vara mycket starkt. Sjelt inköpte han alla födoämnen, ty han var mycket noga om att erhålla de bästa, och kaffet brände han sjelf i köket. Sitt bröd köpte han dagligen hos den förnämsta bagaren — men aldrig kunde någon vid dessa tillfällen tro att han var en tiggare. Han egde dyrbara silfverpjeser liksom om han varit millionär, han rökte gerna och alltid den finaste tobak. Han hade passion för vackra sjöskumspipor och egde sådana i mängd. Vinkännare var han i hög grad och han visste noga hvar de finaste sorterna funnos att tillgå. I ett af sina ram hade han ett godt bibliotek, fältmätningsinstrumenter. samlingar af kopparstick, landkartor och modeller tillfortifikationer. Men hvem var då denne hemlighetsfulle tiggare, som flytande talade latin och franska? I sjuåriga kriget ingick han som junkare vid Kleists frivilliga dragoner och deltog kort Qderpå i bataljen vid Torgau. Då fanjunkaren ibjälsköts af en kula, fog Klemm fanan och lemnade den ej från sig. Efter bataljen vid Torgaun deltog han i alla ströftåg under Kleist i Franken och riksländerna. När fred slöts, blef han ingeniörofficer och sedermera kom han till invalidanstalten i Ottmachau, som han dock lemnade och flyttade till Berlin, En sådan karl var originalet för alla Berlintiggare, en hjalta från sjuåriga kriget, en af Fredrik den Stores officerare, men — en tiggare! Klemm, som blef förtörnad på alla som ej gåfvo honom någonting och utspridde de ge menaste lögner om sådana personer, var alldeles utan karakter, När fransmännen 1806 kommo till Berlin, utfulade han sig öfver de preusniska officerarne, på hvilka han dittills lefvat, och fortsatte sitt tiggeri hos de franska officerarne, talade ötverallt och högljudt till Napoleons beröm, trots det att den som då var kom. mendant i Berlin. general Saint-Hilaire, hvilken trodde att Klemm var en emigrant och en farlig karl, lät arrestera honom och vid hans lösgifvande sarkastiskt skänkte, honom ett kommissbröd — pour avdir de guoi vivret Så länge han kunde resa lefde ban i öfverlöd; men sedan minskades hans inkomster. Unler sitt sista lefnadsår kunde han ej gå ut; då var a rann ät jillatata Sina ögon för Pvigt, ty att inskränka behof, han ej lida. Han dog 1814. det kunde