Aftonbladet – 15 oktober 1873, sida 3

DANMARE. I måndags förekom till behandling i folke thinget det förslag till beslut att förkasta finanslagen, som 53 medlemmar inlemnat till thinget. Diskussionen öppnades med ett tillkännagifvande af konseljpresidenten, att regeringen icke fann sig manad att deltaga i förhandlingarna om ett förslag, som endast rekapitulerade hvad som innehölls i adressen af den 31 Mars till konungen och hvilken blifvit afvisad genom hennes svar. Ministerens ytterligare yttranden reserverades till följande dagen, då finanslagen skulle förekomma till behandling. Konseljpresiden: ten, hvilken var den ende af ministrarne, som hade infunnit sig, lemmade salen, straxt efter sedan han afgifvit denna förklaring. Ett pår timmars diskussion uppstod nu, hvarefter förslaget till beslut antogs med 53 röster mot 39. Kjöbenhavns Dagblad yttrar följande om den förda diskussionen: Denna tråkiga diskussion hade dock sitt intresse. Det visade sig nemligen med största tydlighet, att regeringen skulle ha spelat de förenades kort, om hon i går upplöst folkethinget, utan att låta partiet verkställa sin hotelse att behandla finanslagen. Förslagets undertecknare hade utsett teologie kandidaten F. Bojsen att föra deras talan, och på samma gång han i denna ställning sannerligen icke skördade några lagrar för partiet, uppträdde han med en tafatt otymplighet i manövreringen, som lemnade ingenting öfrigt att önska för hans motståndare. -På dubbelt sätt visade han, hvad följden skulle ha blifvit, om de förenade hade sluppit skrida till sjelfva vägran. Först docerade han på ett sväfvande, klumpigt, men dock tillräckligt tydligt sätt, att de 53, till och med sedan de hade undertecknat den skrifvelse till ordföranden, som gick ut på, att de skulle afslå finanslagen, ändock icke voro bundna i sin röstning. Hvad som dernäst i hög grad var upplysande beträffande de förenades önskningar var den ifver, hvarmed talaren rent ut beklagade, att regeringen icke hade mött förslaget till beslut med en ögonblicklig upplösning. Förslaget till beslut var en handräckning, som gafs regeringen, och ehuru tal. nu, hårdt ansatt af Chr. Rimestad, måste förklara sitt bruk af ordet handräckning på ett sätt, som starkt påminde om den skarpsinnige gossens försvar för sin rätt att kalla gråsparfven kanariefågel, fortfor han dock att vemodsfullt klaga :öfver, att regeringen icke hade mottagit den, icke hade följt denna anvisning till upplösning, såsom han äfven kallade det, och derigenom befriat thingets flertal ur den obehagliga ställningen att nödgas taga ett så utomor dentligt steg — hvilket han sjelf medgatf det vara — som att afslå finanslagen. Genom att upplösa folkethinget före omröstningen skulle — förklarade han — den riktning, som ministåren representerade, dock afsluta sitt politiska lif på ett vackert sätt. Han framkastade äfven en hotelse, han lät nemligen ministåren förstå, att om den icke upplöste thinget, innan: man skrede till att afslå finanslagen, drabbade ansvaret för detta ödesdigra steg — ministåren. Kanske kunde geheimerådet Bluhme på sin tid utan att göra fiasco ha delat ansvaret mellan sig och sina motståndare, men för teol. kand. F. Bojsens ungdomliga tafatthet misslyckades försöket så fullständigt, att han från alla sidor i thinget — disciplinen var icke nog stark för att hålla de förenade allvarsamme — framkallade en salfva af muntra och öfverraskande utbrott, som på det öl a araste sätt konsternerade honom sjelf. Säsom ofvan nämndes blef förslaget till beslut antaget med 53 röster mot 39. Det förestående afslaget på finanslagen torde väl således — -anmärker Dagbladet till slut — kunna betraktas såsom säkert, men om nu också denna utgång redan är afgjord, så måste man väl dock kunna vänta sig, att sjelfva diskussionen skall erbjuda någon större betydelse än förspelet i går tycktes lofva. Åtminstone hoppas vi attregeringen, hvars tystn:d vi vid den i går i scen satta oartigheten helt och hållet gilla, skall följa den af konseljpresidenten gifoa antydningen och på allvar taga bladet från munnen.