Aftonbladet – 15 oktober 1873, sida 3

rätt, mr Livingstone: våra personliga käns. lor ha föga att göra med lagen. Huntley kunde icke göra flera invändningar, men ban upptog .den unga juristens vänliga tillmötesgående temligen kallt och snarare med en viss högdragen artighet. Den unga lairden tyckte sig nemligen i ju ristens af naturen glada och öppna väsende ndast se en nedlåtande nonchalence, Det var en vaknande svartsjuka som förblindade Huntley Livingstone; hade han varit femtio år i stället för tjugu och icke egt någon bekantskap med Kirkbrides prestgård, är let troligt att mr Charles Cassilis skulle på wonom gjort ett vida fördelaktigare intryck NITTONDE KAPITLET. Ser jag ut som en en en enfaldig tok? Den talande var Huntley af Malmar, denna stund sittande i sin stora, skinnklädda länstol framför skrifbordet. Rummet var långt och mörkt, på alla sidor föllsatt med dammiga bokhyllor och upplyst genom ett för ster, hvarifrån intet annat kunde skönjas in en stor idegran, sådan som vanligen tillhör kyrkogårdar och hvars täta krona höll rummet i beständig skagga. Derinne känles det qvaft och osundt, liksom frisk luft aldrig fick komma in; att ingen solstråle hittade dit, var åtminstone säkert, Äfven om vintern kunde trots allt bemödande icke elden lockas att brinna med klar. och frisk låga på spiseln i Melmars bibliotek; allt var tungt, dammigt och doft derinne; allt, liksom för öfrigt hela huset, vitnade om bristande ordentlighet, hvartill kom rummets egna, dystra karaktär och otrefnad. En större kontrast kunde knappt ses, än mellan de två personer som nu befunno sig: derinne, Ung, af godt utsoende, lätt och