Aftonbladet – 15 oktober 1873, sida 3

maren med sitt i fråga om e och ä osäkra öra -lär den minst behörige domaren och den som sist borde upphäfva sig till lagstiftare icke eger den minsta tillämpning på det ifrågavarande utbytet af e mot ä i ett antal ords rättskrifning. Som emellertid de af oss här anförda yttran-Åden af pp rörande Upländingar och Stockholmare äro i hög grad egnade att vilseleda allmänheten och komma henne att tro, att det nya I skrifsättet i här afsedda fall gör våld på språket och inför disalektiskt godtycke i skriften, uppmana vi honom härmed offentligen att antingen (med stöd af Rydgivst, Dalin eller våra bättre språkläror) söka visa, att i något enda af de i lazelis lista öfver teckningen ä i st. f. e upptagna ord i det bildade talet höres annat än äjud, eller också att erkänna, att hans ord varit förhastade. Det obehagliga dilemma, hvari pp härigenom blifvit försatt, har förmodligen, förutom svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att svara någonting als -på Fr. ILyr:s motkritik, framkallat den förmodan hos Dagl. Alleh., att signaturen pp alldeTles icke bryr sig om att med förf. orda viIdare i denna sak, I sitt svaromål mot pp har hr Fr. Lr vidare fäst uppmärksamheten på ett nytt märkligt uttalande till förmån för den nya lrättskrifningsrörelsen, nämligen det uttrycklliga erkännande af hennes rättmätighet, så Ieom fortgående i den riktning, svenska skriftspråket hittills gått, som afgifvits i den nyss utkomna andra upplagan af G. Claösons förträffliga Öfversigt af svenska språkets och literaturens historia. Ett sådant utta lande i ett arbete, som är spridt i helalandets skolor, är, såsom man lätt finner, af icke ringa betydelse. Kort efter de nyss nämda artiklarne af pp undfägnade Dagl. Alleh. åter sina läsare med en uppsats i rättskrifningsfrågan, påtagligen enkom bestäld från Danmark. Afsigten härmed var att söka öfvertyga den svenska allmänheten om att sträfvandena för en förbättring af skriften i Danmark ogillas, liksom af hr pp och N. D. Alleh, i Sverige. Emellertid är det för en hvar, som något känner till danska förhållanden, väl bekant, att hr E. Jessen, i fråga varande artikels namngifne förf., är den person i Danmark, till hvilken man sist bör. vända sig för att få en opartisk framställning af danska förhållanden i allmänhet och språkförhållanden i synnerhet. I följd af mot. gångar af flerfaldigt slag har hr Jessen stält sig i stark opposition mot alt, kom i Danmark rör sig i fosterländsk riktning, så att han litet emellanåt i tyska tidskrifter, liksom äfven ibland i svenska, måste gifva luft åt den misstämning mot sitt fädernesland, hvaraf han besjälas. Att en sådan man, som hr J., derför skulle med hån upptaga talet om rättstafningsrörelsen såsom ett fosterländskt sträfvande, var hvad man kunde vänta. I sanning, det skulle icke hafva skadat hr J. i svenska läsares ögon, om han visat sig hafva något mer patriotism, än hvad han vid framställningen af danska förhållanden inför en svensk allmänhet röjer. Toneni hr Jessens artikel utmärkes för öfrigt af den samma hånlige bitterhed og blaserede kulde, hvarpå hr J., enligt S. Grundtvigs yttrande, städse igenkännes. Hvad skall man tänka om denne ansedde danske forskare (enligt Dagl. Alleh.), som bekänner om sig sjelf, att han är i litterära saker blaserad samt att allt hvad grundlighet heter är stridande mot hans natur. Det faller af sig sjelf, att man icke kan inlåta sig i svaromål med en sådan förf., äfven om någotskulle kunna vara att svara i sak, hvilket icke är förhållandet med hr J:s nu afsedda artikel. Vi skola här blott påpeka det märkliga slägttycke, som förefinnes mellan hrr pp och Jessen. Hos den senare liksom hos den förre är det alltjemt tal om personligheter och de betydelselösaste biomständigheter, under det att frågans kärnpunkter alldeles lemnas ur sigte. : Den at hr J. såoförsyntanhgripne fört. Fr. Lr, hvars yttranden oupphörligt förvrängas och förhånas, torde kunna trösta sig häröfver på samma sätt som Sv. Grundtvig, då denne, angripen af hr J., yttrade: Tonen er som man kunde vente sig af denne forf., og jeg skal derfor ikke beklage mig over, at det falder dr Jessen naturligt at behandle mig med densamme overlegne hån og hensynslöse flothed, som han tidligere har vist med J. N. Madvig som sprogmand. P. G. Thorsen som runekyndig og Adam Öhlenschläger som nordisk digter (Se Er Nordens gamle literatur norsk ? af 8. Grundtvig s. 52.) För att gifva våra läsare ett prof på arten af dessa hr J:s utgjutelser torde det vara nog att omförmäla följande hans yttranden i Dagl. Allehanda: Det är — — regeringens sak att värna de reellare intressena mot — — det slags vetenskap, som liknar paddan, hvilken ville blåsa upp sig till oxe (i viss mening icke utan framgång) mot seminaristvetenskap, skolmästarpatriotism och dito skandinavism. Dylika bornerade utgjutelser, hvartill viicke hittils sett maken i någon tidning, som gör anspråk på något slags anseende, är det som Dagl. Allehanda fuvnit tillständigt att meddela sina läsare såsom märkliga bidrag till frågan om vår skrifts förbättring. Det förtjenar slutligen att påpekas, att denne samme hr Jessen för några är sedan på det ifrigaste uppträdde, i flere tidskrifter till förmån för just dessa nu föreslagna förändringar i rättskrifningen. Utrymmet förbjuder oss att här påpeka de vmständigheter, som föranledt hr Jessen till en så fullständig omkastning i åsigter; blott det må anmärkas, att den, som något känner till hr J:s antecedentia, icke kan förvånas öfver att finna hr J., när yttre omständigheter så kunna föranleda, på det ifrigaste käsapa emot hvad han förut yttrat sig för. ES I den nya tidningen Fosterlandet har slut