Aftonbladet – 14 oktober 1873, sida 2

sonken. med Bazalne, begat han Big föl-iter unde morgon till Corny, der han fö tt telegram från Bismare — savptoR TG n af de franske svor BANER VER HÅ Ietz, E goneraletad Måste lemhåjm j saxen HkKTG emöllertid hål ap hem-) he ar Och göheral Btiehle föreslog, derför, attira fråga varande general skölle fömha fäst )lil ingen jemte sju iutembourgiske läkare, li vilka blifvit inneslutne i Metz och önskadeM era hem, Det tyska högqvarteret reqvireR rade nio läkare och på detta sätt kunde hådeli len franske generalen och Röghiet lemna fästningen utan-att värka åppseende. Då dettali var arrargöradt, återvände Regnier till Metz, ter han å nyo hade en konferens med Basaine, som lät kalla Canrobert och Bourbaki till högqvarteret. Canrobert undskylde sig med att han var opasslig, men Bourbaki var villig att utföra missionen. Den sistnämndes berättelse härom lyder väsent: ligen Bålända: Den 24 September 1870 klockan halt 6 eftermiddagen blef jag kallad till marskalken, som två gårger förat förgäves hade låtit söka mig, Vid min ankomst träffade jag en öfverste Boyer, som sade till mig, att marskälken strax skulle komma och derefter förde mig till ett fönster med dessa ord: Kärner ni den mannen, som går dernere i trädgården med marskalken ? Då jag härpå svarade nej, utbrast han: Är det verkligen möjligt? Har ni icke sett honom i Tnuilerierna? Nej, jag glömmer stöndom personers namn, men deras ansigten glöm mer jag aldrig. Jag har aldrig sett honom; jag hörde icke till em som brukade besöka Tnilerierna och icke heller till hofstaten. I det kamma kom marskalken in och pre senterade mig för Regnier med dessa ord: Vill ni vara god höra, hvad denne hoörre har att säga er? Regnier fördjupade sig i en följd af politiska betraktoiser om fredens nödvändighet, i det han tillade, att tyska regeringen icke gerna ville underhanåla med regeringen i Paris. Hon ansåg endast kej: sarinnans regering för laglig och om hon underhandlade med denna skulle vilkoren icke blifva så betungande. Det var emel rertid alldeles oundgängligt, att hären i Metz deltog i denna sak, och derföre måste en af dess högre officerare begifva sig till kejsarinnan för att representera hären hos henne. Han förklarade slutligen, att Canrobert eller jag skulle företrädesvis vara lämplige för en sådan beskiexniög. Jag hade endast med ringa tppiöärksamhet följt det lårga talet, och då det var slut, vände jag mig till marskalken för att få en förklärlng. Marskalken visade mig flere temligen innehållslösa bref från prins Friedrich Carl och bad Rågnier underrätta prinsen om att han ville lemna Metz med militäriska hedersbatygelser, att fästningen skullel: hållas utom underhandlingarna, och att här l ren skulle draga sig tillbaka till ett ställe i Frankrike för att intaga en neutral ställ ning ända till fredens afslutande. Sådana ungefär voro de ord som fälldes i min när-j varo, om jag icke minnes orätt. Öm marskalken skickade en gensral till kejsarinnan, hvilken ännu representerade regeringen (ty vi hade icke någon exakt föreställning om hvad som föregick i Frankrike) så skedde detta enligt min tanke för att meddela, att man måste underhandla om fred, om man ville rädda hären. Slutligen sade jag: Hvad vill ni, att jag skall göra? Han svarade: Jag önskar, att ni begifver er till kejsa rinnan. Det vill jag äfven gerna göra svarade jag, men under åtskilliga vilkor. Ni måste vara god och gifva mig en skriftlig order; vidare önskar jag, att min afresa meddelas hären i en dagorder och att mitt befäl icke öfverlomnas ät någon annan; slutligen måsto ni lofva mig att icke låta gardet rycka i fält, innan jag hunnit tillbaka. Han sade derefter strax till mig: Ni skall strax resa. Jag begifver mig nu till högqvarteret för att vidtaga mina förbaredelI ser. Man har i förhöret sökt få utredt, huruvida Bourbaki fått veta af ReEgnier, att han icke kunde återvända till fästningen när han en gång lemnat densamma, General I Boyer har förklarat, att Röegnier underrät: tade honom om detta vilkor, men hvarken Bazaine eller Bourbaki kunna erinra sig någonting härom. Att Bourbaki trodde sig snart skola återkomma, framgår af hans önskan att gardet icke måtte inlåta sig i någon allvarsam strid under hans frånvaro; men det är svårt att förklara, hyra Bazaine kunde underlåta att träffa ett bestämdt aftal om vilkoren för Bourbakis resa och återkomst. Det förefaller för öfrigt bosynnerligt, burna Bourbaki, som då trodde att han aflägsnade sig utan fiendens vetskap, kunde bringa detta i harmoni med att han skulle kunna återkomma. Det ligger mycket nära till hands att fråga, hvarför icke Bourbaki, åå han blef igenkänd under det han passerade de tyska linierna, begaf sig till fiendens högqvarter för att komma till klarhet angäende sin ställning, Angående sistnämnda punkt finnas i R6gniers förklaringar upplysningar, som gifva ett intressant bidrag till bedömandet af Bourbakis karakter. Vid förposterna, berättar Regnier, blef Bourbaki behandlad med mycken aktning af en af prins Friedrich Carls stabsofficerare, som sedan föregående dag väntat på honom, att han med visshet fann, att han var igenkänd. Då Rå6gnier kom till prinsens högqvarter, yttrade general Stiehle en önskan att besöka Bourbaki, hvilkens lysande tapperhet han alltid hade beundrat. Råegnier svarade. att Bourbaki var alltför sorgsen för att kunna önska att mottaga ett sådant besök. I Stiehle sade, att han mycket väl kunde Tfatta det och frågade, om Bourbaki icke låtminstone skulle vilja sjelt besöka prinIsen. Rögnier lofvade att utföra detta uppdrag men lät Stiehle förstå, att han ansåg ett afslag för gifvet, Då Röegnier talade bärom till generalen, sade denne att han icke ville se någon af dem eller äta af deras bröd, som skulle sitta qvar i halsen på honom. Att Bourbaki icke ställde sig i för bindelse med belägringshärens högqvarter, förklaras sålunda på det naturligaste sätt. RT bet om, 2 vt Jet rt MR GI MM DA TT RT RR TT AA