Aftonbladet – 11 oktober 1873, sida 3

het och oro, var i uppror och som kände tyngden af den börda som nya ansvar och ny nödvändighet att sjelf fatta ett beslut hade lagt på hans unga axlar, sjönk ned på stol midt emot Ketty, med en känsla aflugn och tröst som han ej på några veckor hade erfarit. Hon säg upp på honom med sina klara, glada, bruna ögon, så fulla at nugdom och på samma: gång af älste-systerlig. omtanke. Ketty såg. gönast molnet öfver Husztleys panna och gick i författning om att förjaga det, alldeles som hade ban varit en af hennes unga bröder. Ketty kunde icke hjelpa att hon äfven betraktade Huatley med halft underliga blickar, Nägonting oroar dig. gade hon: du ser trött ut, Huntley. Ack, jag minns nog sjelf då sorgen kom hit till oss, huru svårt det var att se lugn och nöjd ut. Nu skall du inte alls bry dig om mig, utan se gå ledsen ut som du vill och hvila dig litet. Då jag ser dig. mins jag så tydligt huru: det var då mamma dog. O, Ketty, jag önskar stt vi hade dig hos oss vid Norlawbh utbrast ynglingen med innerligt allvar. Ja, svarade Ketty helt enkelt, det vore godt fördig, om du egde en syster, Huntley! men mrs Livingstone vill inte gerna ha en främling.i huset, tror jag. Mödrar hålla mest af sina söner — åtminstone säger man så; — du, som är äldst, får väl tänka på allt derhemma, kan jag tro. Patrick är förståndigast, sade Huntley och log för ett ögonblick ; jag tror att han skulle kunna sköta allt bättre om jag inte fonnes, och — Ketty, jag kommer visst att resa bort. Hon såg upp på honom, med ett frågande nttryck i sina ögon. Hon sade ingenting, men höll upp med sitt arbete och fästade