Aftonbladet – 11 oktober 1873, sida 2

same bedrar ka ENN grenar a a gt RA Åt rer han hade nyligen haft tillfälle att tala med kärchefet ie, som hyste full tillit till henom, och de hade varit ense med honom om, att sanningen just var motsatsen af hvad Jules Favre sagt. Då Bazaine blef uppmanad att yttra sig om denna förklaring, svårade han, att han icke kunde nilkowligt erinra sig allt hvad som blifvit sagdt, för att kunna vare sig motsäga eller bekräfta Regniers ord; men han hade helt säkert sapt, att han icke kunde veta hvad det föll Jules Favre in att påstå, lika litet som Jules Favre visste hvad som försiggick i Mötz, enär de aldrig brått i någon offisiel förbindelse med hvarandra. ! Han hade säkert äfven sagt, att armön fram-!! för allt var Frankrike srmåö, söm genomj sin ed bundit sig vid kejsarens dynasti. i: Råepgnier bar vidare meddelat om rådplägningen: Det framgick af marskalk Bazaines ord att han mycket väl insäg huru nödvän-! digt det var art Metzhären spelade en rolll! i framtidens kombinationer, af hvilken be jl! skaffenhet de än voro; men för att göra detta måste den existera, och om man lät tiden förgh, skulla den olyckligtvis upphöra att vara till. Efter dessa anmärkningar lemnade marskalken en utförlig skildring af härens situation, i Jet han i fråga om lifsmedlen förklarade, att de knappast skulle räcka lingre än till den 18 Oktober. Om Iman ville begagna bären i Metz, mäste man derföre uppnå ett resultat före denna tid. Rörande denna del af Regniers utsago förnekade Bazaine, att han uttalat sig med så klara och tydliga orå; hvad specielt de detaljerade npplysringårna om härens resurzer angick, skalle han icke sjelf på den tiden ha varit i stånd att lemna dem. Af Rögniers förklaring, ur hvilken förut endast ett utirag meddelats Bazaine, upp lästes nu, rörande den omtvistade punkten, dett fullständigt citat. Hvarifrån, frågade man marskalken, skulle Regnier ha skaffat sig så detaljerade upplysningar, som fall ständigt stämma, öfverens med de verkiigal förhållandena? Bazaine: sJag inlät mig -Jicke, i mitt samtal med Regnier, i enskildIheter af denna natur. Bazains underrättadeg derefter om, att Regnier ytterligare hade meddelat följande: Jag anmärkte, att han bättre än jag insåg, att man mäste skynda sig att draga fördel at den önskan, I fierden röjt att få undarhandlingar inledda. Det skulle efter min. tanke vara möjligt, latt Metzarmens kapitulation kunde tjena mig till att uppnå fördelaktigare vilkor ur -Ipolitisk synpunkt, och i fråga om hären skulla de i hvad fall som helst vara mindrej l ofördelaktiga än dem man sedermera kunda luppnä. Man borde derför utan uppskof Idraga fördel af den okunnighet, i hvilken fienden befaun sig ångående härens resurIser På frågan om, huru mycket som varj sant häruti, svarade Bazaine, att hau icke j kände mnägon sådan hemställan, och han! kunde icke heller inse, att något skäl före-fans att framställa dessa anmärkningar tillj. honom, då ju en general skulle afsöndasr till j. kejsarinnan för att sätta henne i stånd att: inleda underhandlingar. Mot denna betrak-!: telse invändes i förhöret, att Metzarmåns samtycke var ett vilkor för att underhandlingar skulle ktnna sättas i gång, hvarföre det var alldeles naturligt, att Regnier gökt att få marskalken att gå in derpä. Bazaine hade dessutom, enligt Regniers utsago, gif vit till svar, åti hvarje uppskof skulle vara skadligt, och att han i den förtviflade ställ ning, hvari han befann sig, skulle underskrifva en traktat, som tilläthonom att lemna fästningen med militära hedersbety gelser, mot det att hären förpligtade sig ati icke strida mot tyskarze under detta krig; detta var någonting helt annat än det referat Bazaine hade gifvitaf sina yttranden. Är det sannt, att ni har afgifvit sådana förklaringar? Bazaine höll sig till sitt föregående. Röegnier hade tillagt honom yttranden, som gingo utöfver hvad han sagt; han skulle aldrig ha samtyckt till en uppgörelse, som splittrade det nationella försvaret. För så vida Bazaine till stöd för sitt referat åberopat, att en general skulle sändas till kejsarinnan, som derigenom skulle sättas i stånd att inleda nuderhandlingar, framhölla i anklagelseskriften, att det efter Reguiers uppgift alls icke var fråga om deuna mission i det första mötet, som han hade med Bazaine den 23 September på aftonen. De skildes dessutom i den tanken, att de icke vidare skulle träffas; men de hade en ny Konferens d.24, och först då blef det fråga om att sända en general till kejsarinnan, Bazaine har bestämdt fasthållit sin förklaring, och det anmärkes i anledning häraf i anklagelseskriften, att marskalken yttrar ett, Reguier det motsatta. Huru det än må förhålla aig, så är det åtminstone säkert, att man först dagen derefter (den 24) ger marskalk Bazaine vidtaga åtgärder tillatt uppiylla hvad han kallade kejsarlnnans önskan. Såsom bevis på, att konferensen mellan Bazaine och Regnier hade en allvarsam karakter, anföres slutligen, att marskalken skret sitt namn på fotografikortet bredvid dem kejserlige prinsens, på det att Regnier — sh uppgifver denne — skulld kunna visa det för Bismarck såsom bevis på att han bade fätt Bazaines samtycke. Det svar marskalken i anledning häraf gat vid förhöret, lydde sålunda: Jag hade icke nägot fotografikort; han bad mig då skrltva mitt namn vid si dan af den kejserlige prinsens, och jag gjorde det utan någon biatsigt. l PRI nn fen ad sanden i Det trös i Österrike allmänt, att regeringen skall fiona sig nödeakad att mot det ultramontana partiets stämplingar vidtaga åtgärder på lagstiftningens väg, liknande dem, hvilka Preussen vidtagit. Kul: tusministern Stremayer var alltsedan ban drog i härnad mot folkskollärarnes föreningar en tid misstänkt för att stå i hemligt förstånd med jesuiterne; men hans aktier ha sedermera åter stigit i allmänna opinionen derigenom, att han upphäfde jesniternes mo nopol på den teologiska fakulteten vid uni versitetet i Innsbruck. Regeringen har namera satt deana teologiska fakultet på samma fot med de öfriga österrikiska universiteternas, d. v. B. att de teologiska lärostojarne besättas med professorer af regeringens eget val, som ha infödingsrätt och äro beredvillige att aflägga ed på att respek. tera lagarne, till och med lagarne om den verldsliga maktens rättigheter i fråga om undervisningen. Man trodde att jesuiterne, vane, som de ära, att böja sig för situationens kraf, skulle fullgöra denna formalitet, som onligt deras lära kunde ske med ett tyst förbehåll. Deras högste chef, pater Beckx, har emellertid formligen förbjudit dem afläggandet at denna ed såsom vilkor för mottagandet af en lärostol vid ett af, statens universitet. Det tyrolska universe. tet, som förut varit ett verkligt stamqåll! för jesuiterne, hav sålanda nu blifvit helt)S och hållet undandraget deras inflytrnide. r General Manteuffel har gerom en kabiI pettsorder blifvit utsämnd Al generaltält )Ni marskalk. Kejsaren uttalar i denna kabi!K nettsorder sin lifligasts) erkänsla öch sin varmaste tacksamhet för det i alla hänseenlen utmärkta sät!, hvarpå han uppfyllde de hk uppdrag, som snförtrotts honom, i synner-)-