Aftonbladet – 9 oktober 1873, sida 3

vi behöfva frukta för att fara — vi hade ju inte någon skuld alls. Om jag blott blir i stånd dertill, min vän, sade mrs Huntley och suckade matt, hvarefter Patricia ansträngde sig med att ordna modrens kuddar och visa henne små uppmärksamheter, dem hon tyckte väl om. Stackars, lilla Patricia hade stor böjelse för sällskapslifvet och ville gerna lysa och beundras som andra, unga flickor; — ät ven de ledsamma middagsbjudningarna hos godsegarne i grannskapet lifvade den bräckliga, lilla varelsen, som icke fått lära sig något bättre. Hon tillbringade således dagen med att genom smekningar och vänliga ord framkalla en förbättring i mrs Huntleys helsotiilstånd, glömsk af sin förra rädsla för allmänna opinionen. Joanna, på sin sida, förföljde deremot moster Sally med den mest brinnande ihärdighet, i hopp om att vinna insigt rörande en slägthemlighet, Patricia lyckades i sina bemödanden, men aldrig hade en affär mera komplett misslyckats, än anfallet på moster Sally. FEMTONDE KAPITLET. Bevare mig, unge herrar! hvad göra ni här? sade Marget, i det hon tittade in i blå rummet, der Huntley och Patrick befunno sig. Det nämnda rummet var egentligen ett litet kabinett, genom en väl stängd och riglad dörr förenadt med östra rummet i öfre våningen. Der fanns knappt numera någon annan möbel än en stor, gammalmodig byrå af mahogny, stående på ett klumpigt underlag på fyra höga fötter och uppta. gande nästan halfva rummet, Huntley höll uppe den tunga klaffen med sitt hufvud, under det han fortfor med sina efterforsknin gar. Byrån liknade icke alls de dybara och konstfärdigt arbetade möbler i romaner, der