Aftonbladet – 9 oktober 1873, sida 2

STOCEHOLM den 9 Okt. Det i går afslutade allmänna svensk: kyrkomötet kan visserligen icke sägas hafv: uträttat så stora ting, enär dess verksamhe hufvudsakligen varit af negativ art och de icke förmått bringa till lösning de vigtig: ärenden, som stodo främst på dess dagord ning. Fruktlöst har dess arbete dock inga lunda varit och de vunna resultaten dera otvifvelaktigt under för handen varande om ständigheter de bästa. Bland de frågor, hvilka genom detta mö tes medverkan erhållit sin lösning ställa v i första rummet ordnandet genom en ny lag af kyrkans ställning till främmande tros bekännare. Visserligen har denna lag i oci för sig ganska stora brister eller lemnar åt minstone ännu fältet öppet för vidsträckt: önskningar af den andliga frihetens vänner visserligen skulle väl ock den kyrkliga re presentationen hafva haft svårt att försvara ett afslag å de 4 23 i kyrkolagen, hvilkas antagande voro en följd af den genom konung; och riksdags sammanstämmande beslut god kända dissenterlagen. Men — beslutet gici dock i den rätta riktningen och har sin be tydelse såsom en begynnelse till skilsmess: mellan statens och kyrkans lagstiftnings områden. Och kanske ännu betydelsefullar och för oss glädjande är det faktum, att de trosoch bekännelsefrihetens grundsatser hvilka vi altid förfäktat, men som inon ännu kortare tidrymd än tjugu år af sven ska kyrkans dåvarande representation, f. d presteståndet, betraktades hardt när såson kätterier och hädelser, nu till den grad in gått i tidens medvetande, att de rent af an tagas som axiomer, och att till och med stats kyrkans prelter tacka Gud för att den tic är flydd, då staten genom sina straffbestäm melser värnide om kyrkan så, att ett affall ur dess sköts var detsamma som uppgifvande af-medborgsrätt inom fäderneslandet. Dessa humanare åigters seger, bvarom mer än en debatt inom det nu afslutade mötet bar vitne, är för oss 2n så kär och glädjande före. teelse, att detta enda drag kommer oss att om detta, liksom om det första kyrkomötet, erkänna att det vida öfverträffat de förhopp ningar, vi om detsamma vågat göra oss. Denna institution synes oss nemligen, långt ifrån att vilja träda i den andliga reaktionens tjenst, vilja befordra det inre lifvet och utvecklingen inom svenska kyrkan genom borttagan det af yttre band — en uppfattning, som om den allt framgent kommer att göra sig gäl lande, otvifvelaktigt af svenska församlingen skall helsas med lifligaste glädje. Den i öfrigt af församlingens medlemmar med spänd väntan motsedda uppfyllelsen af de båda önskningsmäålen: en ny tidsenlig öfversättning af den heliga skrift och en ny lämplig lärobok för den första kristendomsundervisningen, har väl ännu icke egt rum. Men huru önsklig den i och för sig än är, synes den osg icke så i den form, hvari den nu förelåg, hvadan vi anse ett uppskof med dessa vigtiga frågors afgörande mera välbetänkt, än ett antagande af mer eller mindre bristfälliga förslag, hvilket för lång tid skulle omöjliggjort erhållandet af nägra bättre. Vi dela äfven de förhoppningar, som i går af kyrkomötets ordförande uttalades, att en lösning af dessa frågor måtte vara snart förestående, enär de, åtminstone vid förslaget till ny öfversättning äf nya testa: mentet, annärkta bristerna ej äro af svå rare beskaffenhet än att de inom en ganska kort tid böra kanna afhjelpas, De mot katekesförslaget gjorda anmärkningarna synas oss deremot så djupgående, att vi i detta fall ej våga dela samma glada hopp, hvars uppfyllelse vi dock på det lifligaste önska. En tredje högvigtig fråga, på hvars lös piäg längö arbetats, Men som ej ons för detta