Aftonbladet – 6 oktober 1873, sida 3

ger mot honom tionden, den religigiösa för följelsen, feodalrättigheterna; men allt dett: hör ju till den traditionella monarkien, hvil kens arfvinge han är. Hans anspråk pt att regera öfver oss grundar sig ja endas derpå att han är en representant af der gamla regimen, Han beklagar sig öfver at man fruktar, att han skall börja ett krig under omöjliga vilkor. Hvilken är skul dertill? Är det kanske de franske valmän nen, som drifvit Victor Emanuel till Berlin Grefyen af Chambord anklagar gina blif vande undersåter att vara oärliga personer. lögnare eller lättrogna menniskor derföre. att de frukta att de privilegierade klasserna och presterae skola komma till makten. Skulle vi icke kunna säga honom, att han är en listig pretendent, för hvilken lögnen är den lättaste sak i verlden? När han sjelf i sin skrifvelse talar om den sociala rekonstruktionen, skola vi icke då tänka på försök mot det samhälle, som framgått ur 1789 års revolution? Hvilken kan väl tro att icke han skall blifva adelns och presternes konung? Längta icke alla undergörande jungfrurs pilgrimer efter honom, för att han skall rädda Rom och Fraskriko i det he liga hjertats namn? Var det icke han, som lyckönskade Cazenove de Pradine, förespråkaren för statsreligionen i Augusti 1873? Och nu, då vi se honom beredd att desavuera alla dessa stolta ord för att blifva Lud vig Filips arfviog, bereid att gömma sin hvita fana, kunna vi väl antaga, att han följer någon annan ingifvelse än kyrkans? Är icke detta i hans egna ögon hans enda arsäkt? Grefven af Chambord tillägger, att han icke är något parti, och att han besöfver allas understöd. Detta vill säga, att vicomte de Rodez bemyndigas, att lofva anställningar, guld och ynnestbevis åt alla dem, hvilka tjena restaurationen, Alla pretendenter föra samma språk. Den radikale deputeraden för Seinedepartementet, Tirard,ihar den 28 förl, månad tiilskrifvit marskalk Mac Mabon ett bref, som ir i hög grad karakteristiskt för situatio1en. Han uttrycker deruti de känslor, som Blandet hyser gent emot de intriger, som let bevitnar, och anmärker, att Frankrike ir indigneradt öfver att se sig såldt åt män, som i många år blott hafva förhånat och oekämpat det. Det är icke min mening, krifver han vidare, att ålägga er, hr markalk, ansvaret för detta. Jag vet, att ni lar er makt sf nationalförsamlingen och är lensamma underordnad. Men jag frågar er, m det icke är möjligt för er att lugna andet. Detta kunde ske om ni bekräftade rt första manifest, i hvilket ni har sagt iom lojal soldat: Ingenting skall föränIras i de bestående institationerna. På lenna skrifvelse har republikens president senom sin sekreterare Harcourt svarat, att lå han erhållit ein makt af nationalförsamingen, eger han icke rätt bedöma dess belat ejler ens att försöka utöfva någon ryckning på dem. Det är icke hans skyllighet att inlåta sig i brefvexling om den a sak, hvilken efter vanligheten blir ofentliggjord och som kan tjena till att framalla en beklagansvärd polemik och farliga liskussioner i pressen.