Aftonbladet – 6 oktober 1873, sida 3

lam, hvilken kom promenerande på en sma kogsväg, som krökte sig framåt Tynes träd sevuxna, branta stränder. Vid denna punk ch under en sträcka af en engelsk mil, va len lilla snabba floden enskild egendom, er prydnad för en herremans gods och fridlys för alla profana blickar. Icke erkän nande mnågra bojor, något tvåsg, dansade likväl Tyne sin bana fram lika frisk lika klar, som då han i obunden frihe rann förbi Norlaws gawla slottsmurar. Gång stigen var kal och ojemn, båda af stora träd rötter och af ett par små rännilar, hvilka osynliga smögo sig nedanför sluttningen un der mossan och busksnåren och endas kande upptäckas af den fina källåder, hvar öfver man nödgades taga ett steg på vä sen, och på ett annat ställe, af en planka som skulle föreställa en bro öfver denna osynliga vasall af Tyne. Ehuru dessa båda små källdrag icke syntes, gaf hvardera er klang, liksom af en harpsträng — ett bi drag till naturens mångfaldiga toner. På denna skogsstig promenerade den äldre aj de tvenne damerna, en sjattonärig flicka med blå ögon och ljusa lockar, rätt vacker men fin och blek — synbarligen af ömtålig helsa, Det oförmodade, vilda hopp henne: yngre syster tog från backen ned på väger skrämde Patricia, så att hon knappt kunde andas och i förskräckelsen tappade hon der bok, hvari hon läste. Skadan var icke jus stor, ty Patricias lektyr var endast en sam ling poesier, sådana man läser vid sjuttor ir, men aldrig sedan; mera oroande var den starka rodnad, som våldsamt rusade upp på hennes förut bleka kinder och den smärta hennes ansigte uttryckte, då hon förde han len mot sidan. , Ack, jag glömde! utbrast den unga yr hättan förskräckt och hennes deltagande var