Aftonbladet – 6 oktober 1873, sida 2

Men har påpekat den stora rörlighet, som i år egt rum bland konungers befallningshafvande. Vi ega någen anledning att för oda, att listän på dessa Personal örändrin: gar snart nog kan komma att ökas. Åtminstons vet ryktet att förtälja, att ministerposten i S:t Petersburg, som frih. Åkerhjolm på Margretelund lär hafva undanbedt sig, sedermera skall hafva erbjudits öfverstäthållaren Bildt, hvilken, enligt hvad man antager, dermed ger en länge byst önskan uppfyld eå pass väl, som ömätändighetornä medgifrva, Under förutsättsing, att sålunda ett ombyte kan komma att ega rum ä den icke alldeles ovigtiga öfverståtbållare platsen, torde följande erinringar ej vara ur vägen. Vi skulle tro, både att bland hufvadstadens befolkning den önskan är ganska allmän, att vid inträffands ledighet se den I fråga varande platsen åter besatt med en i civila värf väl förfaren och pröfvad person, och att en sådan önskan stöder sig på ganska giltiga och tänkvärda grunder. De ärender, som skola handhafvas, och de intressen, som skola vårdas af konungens befailningshafvande 1 rikets främsta kommun, stå i vigt och omfattning ej tillbaka för, och förntsätta ej mindre sakkunskap och administrationsförmåga, än skötseln af ett läns angelägenheter, och da äro af dena art, att den militära banan näppeligen kan anses för den tjenligaste förberedelsen till deras öfvertagande. Detta eger sin giltighet ej blott med hänsya till den för befattningen nödiga administrativa fockkunskap, utan ock med hänsyn till sjelfva de gränd: satsor, det allmänna betraktelsesätt, kort sagdt den. anda gom platsens innehafvare, på grund af sina föregåenden, dit medför och der gör gällande, Utan att i minsta mån fanå önskvärdt, att vigtiga chefsposter inom den civila förvaltningen äro insnörda i en reglementarisk tvångströja, som förlamar den personliga kraften och det personliga initiativet, torde man likväl kunna våga det påståendet, att de specifikt militära befälsoch disciplinbegreppen, har riktiga de än inom sitt område må vara, ej äro de bästa ledstjernoroa för en administration af den art, som tillkommer konongens befallningshafvandö i hulvudstaden. Detta i allmänhet. Härtill kommer den särskilda omständigheten, att en ombildning af denna offentliga myndighet väl mäste ofördröjligen företagas, för att undanrödja den med kela vårt samhällsskick föga öfverensstämmande, ja alldeles abnorma ställning, hvari hon befinner sig, Man har klagat, och ej utan skäl, öfver den i vissa fall öfverdrifaa maktbefogenhet, som landshöfdingeinstruktionen öfverlemaat åt konungens befallningshafvande i orterna. Denna är emellertid i lag tylligt och klart beskrifven, dess gränser äro bestämda, och embetsmannaansvaret kan således, der omständigheterna så föranleda, göras gällande. En lagbestämd myndigbet, om än vidsträcktare än nödigt och tjsnligt är, måsto i hvarje fall föredragas framför en godtycklig makt, äfven der denna är lagd i de mest rätt rådiga och humana händer, Mon i olikhet med konungens öfrige befallningshafvande intsger öfverståthällaren en ställning, hvilkens rättigheter, pligtoer och ansvar icke äro i lag beskrifna och begränsade, utan väsentligen blott traditiorela och temligen obestämda. Vi förbise härvid ipgalunda, att det viszerligen till namnet fisns en instruktion för öfveretåthållaren, tvärt om är det just med hänsyn till denna instruktions beskaffenhet vi måste säga, att en mot heia vårt lagbundna och konstitu tionela statsskick stridande, godtyckiig makt är uppdragen ät ex bland konungens befallningehafvande, nemligen öfverståthållaren i Stockholm. Antydda instruktion förskrifver sig från det genom Gustaf IIT:s senare statskupp införda enväldets tidehvarf; den bär datum at 25 Augusti 1791, är således nu öfver åttiv är gammal, hvilket redan är egnadt att väcka någon förundran, då det eljest funnits nö digt, under vårt århnuudrade, att omarbeta de flesta förvaltande myndigheters instruk tioner. Viseerligen hade, när nu gällande landshöfdinge-instruktion af 1855 utfärdadea, dess föregångare bestått underen ännu längre tiderymd, eller ända från 1734; men skilnajen är ej oväsentlig mellan den Jagstifaings period, som i 1734 års lag har en i vårhistoria oförgänglig ärestod, och den som börjar med föreningsoch säkerhetsakten. I sjeliva verket är denna 1791 åra instruktion icke dålig, om den betraktas såsom ett prof på, hur en författning icke bör skrit vas, och skulle, om sådant varit dess syite, kusna läada till bevis på konungens och kontrasignantens, E, Schröderhbeims qvicka ingenium. Den innehåller, i stället för bestämda försskrifter, hvilkas iskttagande kan kontrolleras, idel allmänna fraser af mer eliter mindre välment syfte, samt stadgan: den, som dels i följd af nyare förlattningar dels i följd af eljest förändrade förhållanden icks längre ega någon lega! betydelse. Med en oredig ordrikedom omröras här, om hvart annat, öfverståthållarens åligganden att förrätta veduppköp, mönstra fattige och efterse deras beskaffenhet, tillse att handtverkarne sälja nöjaktiga varor till skäligt pris, sörja för vereriske sjukes botande, befrämja Guds ära och den rätta gudstjensten, värda sig om renhållningen, samt för allting hålla stadens inyänare till devotion mot K. M:t. Många paragrafer i denna fraseologi ha på länge hvarken tillämpats eller kunnat villämpas, medan tillämpningen at andra, der den försökta, ej vitnat till förmån för vare sig instruktionea sjel! eller det uppfattningssätt, som af en så otidsenlig lag vidmakthälles och främjas, såsom t. ex. den förmodligen med förment stöd af 2 17 utfärdade, mycket beryktade ukasen på sia tid ådasalade. Att en sådan författning ännu formelt eger bestånd, att sålunda den myndighet, som gerom henne skulle regelbindas, numera och redan länge fått fris händer, att så godt som i hvarje särskildt fall skrifva sin egen nstruktion, är ganska besynnerligt, hoist som vederbörandes uppmärksamhet blifvit vanska eftertryckligt fäst å förhållandet. Redan i April 1866 ingick justitieombudsvannen till K. M:: med en särdeles märkig skrifvelse i detta ämne, hvari bland anat påpekades att, ehuru öfverståthållaren vevisli; nder en längre tid haft sig be